Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Om det svenska predikstolsföredraget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det kyrkliga ämbete, som fordom innehades af den s. k.
kyrkstöten, är för länge sedan afskaffadt jämte skampallen
och så mången annan gammal kyrklig institution. Men
statskyrkan har på senare tider fått ett annat slags
kyrkstöt, och denne sköter sitt värf så, att de sofvande icke
blott vakna, utan rusa upp i yrvakenhet och utstöta
smädeord öfver den kyrka, inom hvars fridfulla hägn de kanske
under många år njutit sin stilla söndagssömn efter veckans
sträfsamma id. Denne väckare är kolportören eller
sändebudet från en eller annan icke-statskyrklig menighet. Huru
mången from och aktningsvärd statskyrkans tjänare får icke
i våra dagar med djup bedröfvelse skåda sin kyrka mer
eller mindre öfvergifven, medan bönehuset eller
konventikelsalen håller på att sprängas af församlingsherdens efter andlig
näring hungrande och törstande forna åhörare – och hvarför?
Hvar ligger hemligheten i kolportörens eller
metodistpredikantens makt öfver själarna? I nio fall af tio icke i den
nya lära, han förkunnar, utan i det sätt, hvarpå han
framställer den. Han läser nämligen icke upp sin predikan, utan
han talar med lif, värma och kraft, huru onaturligt eller
smaklöst hans framställningssätt stundom än må vara.
Kolportören talar som en personlighet till personligheter, som
han förstår att hålla vakna, och därför varder han mäktig,
medan den i den mekaniska läsningens stelform bundne
presten läser som en maskin inför åhörare, som sofva eller
hålla på att somna, och därför varder han maktlös.
Kyrkans fiender, heter det, växa dagligen och
stundligen både i antal och makt. Roten till detta onda söka vi
naturligtvis först och främst i tidsandan, detta leda spöke,
som tyckes hafva huserat i hvarje tid, så långt kyrkans
historia räcker. Men bättre är att handla än att dådlöst
klaga, och ett steg i den förra riktningen vore utan tvifvel,
om kyrkans prester lärde sig att tala naturligt i stället för
att läsa onaturligt. Allt vore visserligen härmed icke vunnet,
men mycket, och beviset härför ligger i det enkla faktum,
att hvarhelst vi påträffa en god prest, som förstår konsten
att tala, där finna vi också en kyrklig makt, som gör det
nya kyrkstötsämbetet lika öfverflödigt som det gamla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
