Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Det fria föredragets inläringsmetod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minnets kraftigaste bundsförvant. Sedan detta skett, skrider
man till inlärandet af öfvergångarna mellan grundläggningens
olika delar, vidare till ett ordagrant inlärande af de väsentliga
satserna inom hvarje särskild del af det hela och slutligen
till inlärandet af de mindre väsentliga satserna. Genom
denna metod uppnås följande fördelar:
den skrifvande nödgas till en strängt genomförd
plananläggning, hvilken icke alltid iakttages i en predikan eller
annat författarealster, i synnerhet då det under brådska
ned-skrifves; för det andra nödgas författaren att genomarbeta
sitt verk på ett mera grundligt och omfattande sätt än eljest;
och slutligen minskas eller försvinner faran fpr att
ohjälpligen komma af sig eller tvärstanna, ty om också minnet i
en eller annan oväsentlig punkt skulle svika, så finner en
talare med vanlig bildning och makt öfver ordet lätt några
satser, medelst hvilka han kan anknyta till nästa öfvergång
eller nästa hufvudpunkt, hvilken ju alltid måste stå klar och
fast i hans minne.
Ur praktisk synpunkt är det vidare tydligt, att hvarje
talare och icke minst predikanten på förhand måste hafva
gjort sig reda för, huru han skall sluta sitt föredrag, och
allra helst måste han lära sig detta slut ordagrant utantill,
ty en bland de vanligaste orsakerna till det fria föredragets
misslyckande ligger däri, att talaren kanske någorlunda gjort
sig reda för det helas gång, kanske också förträffligt lärt
sig talets början, men nödgas just vid den tidpunkt, då han
enligt Luthers mening bort hålla munnen, söka efter ett
lämpligt slut. Under ett sådant sökande gör han sig skyldig
till upprepningar och intetsägande fraser, uttänjer sitt
föredrag i ändlös tråkighet och råkar därunder ej sällan själf i
en sådan vånda, att åhörarens förnämsta intryck af ett så
beskaffadt uppbyggelsetal varder medlidande, någon gång
rent af förargelse gent emot talaren, men i de flesta fall en
djup beklämning, som skulle vilja gifva sig luft i orden:
»Ack, du arma menniska, som står där uppe och svettas
samt pinar dig själf och dina medkristne, hvarför har du icke
vettet att sluta?» En sådan talare, som står och upprepar
hälften af sin predikan, under det han söker efter ett
lämpligt slut, befinner sig i själfva verket uti samma läge som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
