Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Röstens utbildning och vård - Sången såsom nationelt uppfostringsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och sångläraren måste slutligen lära sig inse, att man ej
eger rättighet att för alltid utestänga en lärjunge från
sångundervisningen blott därför, att den 9–10-årige, ofta förvirrade
och med tonträffning obekante nykomlingen ej strax förmår
att urskilja eller rent återgifva tonen från lärarens
pröfningsinstrument. Den verkliga tondöfheten eller den fullständiga
oförmågan att skilja toner är ett organiskt lyte, som dock
torde vara vida mindre allmänt än de mera utvecklade
formerna af färgblindhet; och många af dessa s. k. musikaliska
idioter, som påstås icke kunna skilja »Gubben Noak» från
ouverturen till »Don Juan», skulle ej vid* mognare år funnit
sig utestängda från musikens förädlande och själsuppfriskande
njutningar och kanske ej heller funnit sin lefnadsbana korsad
af hindret, att de ej »ega mål i munnen», om det finaste af
deras sinnen, hörselsinnet, och det viktigaste af alla
menskliga samfärdsmedel, talstämman, hade i deras barndom
erhållit en grad af öfning, motsvarande den, som teckningen
gifvit åt deras öga och hand eller den vanliga gymnastiken
åt de öfriga delarne af deras fysiska organism.
Vi anmärka slutligen, att den redan i våra läroverk
ensidigt drifna samstämmiga sången, särskildt kvartettsången,
bidragit att undanskjuta både den enstämmiga världsliga
körsången och solosången. När svensk ungdom
sammankommer, händer det icke sällan, att alla de närvarande både
kunna och vilja sjunga, men ändock kommer ingen sång
till stånd, emedan man icke kan »få ihop en kvartett».
Den enstämmiga samsången missaktas eller stämplas såsom
»simpelt skrål», och ofta nog är själfva första tenorens i
kvartettsång ensidigt öfvade stämma ej i stånd att på ett
någorlunda tillfredsställande sätt utföra en solosång, och samma
förhållande inträffar naturligtvis ännu oftare med de röster,
som ensidigt öfvats i någon af kvartettens öfriga stämmor.
Icke blott våra folkmelodier, både de allvarliga och de
humoristiska, utan äfven våra Bellmanssånger måste därför
sjungas i kvartett äfven med fara att därigenom förlora sitt
egendomliga lif och lynne. Då vidare texten uti
kvartettsången spelar en underordnad roll, så hafva vi kommit
därhän, att vi ega en stor mängd sångkvartetter, i hvilka den
underhaltiga, ofta osmakliga eller rent af meningslösa texten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
