Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Granskning af den Osthoffska åsikten om kulturspråkets uttalssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna sträfvan utvecklade sig hand i hand med den nationela
litteraturens uppkomst eller uppblomstring och tog ökad fart,
i samma mån det nationela medvetandet vaknade till lif
och sökte sig uttryck i sträfvandet att frigöra sig från
inflytelsen af främmande språkvälde, särskildt det, som franskan
under sekler utöfvat på åtskilliga af Europas kulturspråk.
Detta var i sig själft riktigt och godt. Man missaktade nu
icke längre sitt eget språk, men med sitt språk förstod man
endast litteraturspråket, vetenskapens och konstens språk
samt den bildade »öfverklassens» talspråk, som i
litteraturspråket hade sin mönsterbild, och missaktningen öfverflyttades
nu icke blott på de obildades talspråk utan också på de
särskilda bygdemålen, det s. k. bondspråket, hvilket af
många om också icke alla »bildade» antingen betraktades
såsom något orent, något, hvilket man skulle akta sig att
komma alltför nära, eller också förlöjligades detsamma
såsom en vrängbild, en på oriktiga vägar inkommen afvikelse
från högspråket.
För det skefva i en dylik uppfattning har man nu fått
öppen blick. Man framhåller först och främst, att det talade
språket är det uti egentlig mening lefvande, i verksamhet
och utveckling befintliga språket. Språkvetenskapen vill
icke längre nöja sig med att studera språkföreteelserna blott
i det döda, utan också i det lefvande materialet, den vill
icke blott vara anatomi utan äfven fysiologi. För det andra
framhåller man, att bygdemålet ingalunda är någon afvikelse
från ett eller annat språkmönster, utan en relativt själfständig
språkföreteelse, lika mycket eller stundom ännu mera
lagbunden än det s. k. högspråket, att det såsom sådant icke
blott kräfver den lifligaste uppmärksamhet från vetenskapens
sida, utan äfven måste aktas och omhuldas såsom ett
modersmål, hvartill slutligen kommer, att riksspråket i sin egenskap
af konstprodukt skulle hämmas i sin utveckling, förtorkas
eller bortdö, så vida icke dess rötter ständigt vattnades af
bygdemålens lefvande källsprång.
Att denna nyare uppfattning väsentligen är riktig lider
intet tvifvel, ehuru man i densamma spårar en böjelse att
slå öfver i den motsatta ensidigheten eller att göra högspråket
till föremål för samma ringaktning, som fordom egnades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
