Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Granskning af den Osthoffska åsikten om kulturspråkets uttalssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en ung flicka, utan att han därför behöfver förakta sin
gamla mor.
Förhållandet mellan bygdemål och litteraturspråk
framställer Osthoff under bilden af tvenne träd i skogen. Båda
äro af samma art, lika kraftigt och naturligt danade. Men
det ena af dessa träd inflyttas i en trädgård, hvarest det
under trädgårdsmästarens ledning klippes, ansas och gödslas,
så att det efter en tids förlopp får ett annat, kanske fylligare
och mera harmoniskt utseende än trädet, som fick stå kvar
i skogen. Det fritt växande skogsträdet är
munarten, bygdemålet, det med konst utvecklade är litteraturspråket. Hvilken
af dessa produkter, frågar Osthoff, motsvarar nu bäst
naturens mening? Utan tvifvel det fritt växande skogsträdet,
svarar han.
Bilden haltar, och, hvad ännu värre är, den leder
författarens tanke på villospår. Ty borde icke Osthoff också
hafva frågat: hvilket af dessa träd motsvarar bäst den högre
odlingens fordringar? Den estetiska naturåskådningen i all
ära, men här är den icke på sin plats. Ty låtom oss
föreställa oss, att de båda träden vore fruktträd, det ena inflyttades
i trädgården, ansades, vårdades och ympades samt bar i sinom
tid de kostligaste frukter, medan den fritt växande brodern
i skogen endast framalstrade surkart. Af frukten känner
man trädet, och hvilket af dessa träd skulle Osthoff nu
föredraga?
Sin uppfattning af litteraturspråket såsom ett konstspråk
och ur denna synpunkt underlägset den naturprodukt, som
kallas bygdemålet, söker Osthoff styrka medelst hänvisning
till det nuvarande högtyska skrift- och talspråkets ursprung
och utvecklingshistoria. För detta språk har Tyskland
väsentligen att tacka Luther, ty det är väsentligen samma
språk, som den store reformatorn använde i sin
bibelöfversättning och i sina öfriga folkskrifter. Men hvarifrån hade
Luther erhållit detta språk? Själf besvarar han denna fråga
sålunda. Det språk han begagnar, säger han, är icke någon
viss tysk munart, utan det sachsiska kanslispråket, »welcher»,
tillägger han, »nachfolgen alle Fursten ; und Könige in
Deutschland». Men hvarifrån ledde åter detta kanslispråk
sitt ursprung? Akterna i denna undersökning äro ännu icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
