Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Granskning af den Osthoffska åsikten om kulturspråkets uttalssätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullständigt afslutade, tillägger Osthoff, ehuru han i likhet
med åtskilliga forskare på detta område finner det antagligt,
att nämda kanslispråk i sin ordning härstammar från det
på böhmiskt-österrikisk språkgrund uppvuxna officiela språk,
som under tretton- och fjortonhundratalet konsoliderade sig
och särskildt användes af kansliet i Prag, och i synnerhet
har kejsar Maximilian I (1493–1519) inlagt stora förtjänster
om detta språk, emedan denne härskare klart insåg
nödvändigheten och nyttan af att ega ett språk, som, oberoende
af de skilda munarterna inom hans vidsträckta besittningar,
kunde på sitt sätt bidraga att representera enheten i detta
af så många olikartade delar bestående välde, ett gemensamt
språk, som kunde förstås och användas ända från Österrike
till och med Nederländerna.
Är det nu möjligt för Osthoff att af denna framställning
draga den slutsatsen, att det tyska skriftspråket är
underlägset bygdemålen, alldenstund de senare blifvit både födda
och uppammade »i naturen», medan det förra är en
konstprodukt, väsentligen tillformad inom kanslirummet? Ingalunda,
Luther själf intygar ju, att det kanslispråk, han i skrift
begagnar, var detsamma, som användes af både furstar
och konungar eller med andra ord af den högst stående
samfundsklassen inom de olika landsdelar, där tyska språket
talades. Men månne då Luther, som själf var uppfostrad
uti ett bygdemål, hvilket han med sitt manhaftiga sinne och
med sin varma kärlek till folkspråk och folksed säkerligen
aldrig glömde, behöfde gå till det sachsiska kansliet eller
till fursteboningarna för att lära sig det språk, han begagnade
vid sin bibelöfversättning? Naturligtvis icke. Men om så
är förhållandet, bevisar detta ju, att på Luthers tid redan
fanns ett språk, som icke blott var den högre
administrationens och de förnämes uttrycksmedel, utan äfven om också
undantagsvis kunde vara vetenskapsmännens och vetenskapens
språk. Det var detta språk, som Luther under sin studietid
måst tillegna sig och som kyrkoreformatorn och
folkuppfostraren kraftigare och fullständigare än någon före honom
bidrog att sprida äfven till de lägre samfundslagren.
Samma förhållande måste naturligtvis hafva förefunnits
hundra år fore denna tid mellan Prag-kansliets språk och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
