Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om klang-r och skorr-r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att skorr-r icke är något ursprungligt tyskt ljud, söker
Trautmann ådagalägga dels på språkhistorisk väg, i det han
uppvisar, huruledes r-ljudet i gotiskan, gammalhögtyskan,
medel- och nyhögtyskan endast växlar med sådana konsonanter,
som antingen bildas medelst tungspetsen eller hafva sitt
ansättningsställe i munhålans främre del, såsom n, l, d, t, s, dels
genom att särskildt mot Ellis påpeka, huruledes utbredningen och
fördelningen af tungspets-r och skorr-r i Tyskland icke är af
geografisk utan väsentligen af social natur (»nicht eine
örtliche sondern wesentlich eine gesellschaftliche»). Det är
icke ett bygdeljud utan ett klassljud. Det finns med andra
ord ingen viss trakt eller bygd i Tyskland, där skorr-r
tillhör bygdemålet, äfven om det skulle vara än så starkt
utbredt inom vissa samfundslager, hvilken omständighet
onekligen innebär ett vittnesbörd om, att detta ljud blifvit
importeradt. Såsom ytterligare stöd för denna sin åsikt
hänvisar Trautmann på det nesliga beroendet af franska seder,
som under det adertonde seklet kännetecknade de högre
samhällsklasserna i Tyskland, hvilka upptogo franskan såsom
umgängesspråk och naturligtvis sträfvade att uttala det på
samma »fina» sätt, som »språket» talades i den moderna
kulturens medelpunkt eller i Paris, och när dessa menniskor
någon gäng nedläto sig att tala sitt eget modersmål, så
försökte de af lätt begripliga skäl att i möjligaste måtto
gifva det en fransk anstrykning, och sålunda utbytte man
på grund af efterapningsbegär, fåfänga och en förvriden
smakriktning sitt sköna, kraftigt klingande r-ljud mot det
franska skorr-r, ty att skorra var fint. Så småningom spred
sig detta modets herravälde äfven till borgarklassen och
från denna till de lägre samhällslagren, särskildt i de större
städerna, och den falska föreställningen om skorr-r’s finhet
slog så djupa rötter i Tyskland, att ännu i dag »das
Schnarren» gäller såsom ett kännetecken på högre odling,
så att icke blott arbetare och tjänsteflickor utan äfven barn
<ur bildade familjer, som från landsbygden komma in till de
större städerna, inom kort blygas för sitt tungspets-r och
med all makt sträfva att tillegna sig skorrande.
Till bevis för och närmare belysning af dessa sina
satser anför Trautmann bland annat följande, Christian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
