Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har bland andra äfven Grimm uppvisat, i det han fäster
uppmärksamheten på den roll, som i-ljudet spelar vid
bildningen af ord, som uttrycka diminution. [1]
Men om sålunda naturen förestafvat oss att begagna
mer eller mindre oartikulerade ä-ljud såsom naturliga uttryck
för stämningar af belåtenhet och harmoni, mer eller mindre
oartikulerade i-ljud för att uttrycka våra lifligaste känslor af
lust eller olust, i barnets skrik och jublande skrattoner, så
är det tydligt, att under ett mera utveckladt skede samma
slags ljud ej kunna undgå att hos oss väcka motsvarande
stämningar och att följaktligen icke heller språket, som ju
skall utgöra den förnämsta tolken af våra inre tillstånd, kan
undgå att, så ofta det sig göra låter – ty många äro de
faktorer, som samverka vid språkalstringen – begagna sig
af artikulerade ljud af samma tonfärg som naturljuden uti
ord, hvilkas innehåll afspeglar eller hänför sig till den ena
eller andra af dessa grundstämningar,
Hvad slutligen klangfärgen hos u-ljudet, den tredje af
de s. k. grundvokalerna, angår, så torde man äfven här
utan svårighet kunna uppvisa, att under vissa tillstånd af
fruktan för det hemska, det som vållar rysning o. s. v.,
röstapparaten antager en muskelgestalt, som bland annat
kännetecknas af tungans tillbakadragning med höjning i dess
mellersta eller bakre del samt munrummets förlängning genom
läpparnes utskjutning, medan röstbanden inställas för
frambringandet af en låg ton, som tillika på grund af
munrummets ställning måste blifva dof. Under sådana förhållanden
måste vid ljudningen frambringas en naturlig interjektion
med en klangfärg, kännetecknande för de ljud, vi inom
språkområdet räkna till u-klassen, en interjektion, som vi också
i vårt språk beteckna med uh! eller hu!
Men när ett visst inre tillstånd nödgar oss att
frambringa ett dylikt ljud, så är det tydligt, att vi måste erfara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
