Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
företeelse, som då den mot gommen tryckta tungryggen släpper
sitt fäste och den bakom hindret sammanpressade
luftströmmen framsläppes, ehuru härvid resonansen varder svag på
grund af beskaffenheten hos munrummets väggar.
Alla explosivljuden äro sålunda kraftljud. Skilnaden dem
emellan skulle möjligen kunna uppställas sålunda, att t och d
beteckna en kraft, som sträfvar till ett visst mål, de båda
öfriga ljudparen en kraft, som öfvervunnit hindret, p och b
en mera utåtgående, k och g en mera inåtvänd kraft. T-ljudet
skulle sålunda symboliseras i tendere, tänja, det utåtvända
p-ljudet i plump och det mera inåtvända k-ljudet i makt.
Uti de frikativa konsonanterna, de egentliga flåsljuden f, v,
s, sch, j och tj, framträder naturtycket tydligare, hvarför en
symbolik här är lättare funnen. Ett frändskapsljud till v-ljudet
tycka vi oss förnimma i den svagt »framandade» vinden. »Han
börjar andas», säger också skärgårdsbon vid vestkusten, när
efter stiltje hafvets spegelyta åter krusas af en framilande
kåre, och v-ljudet synes oss öfvergå i ett slags f, när
stormvinden pressar sig mot ett mötande hinder. Ännu tydligare
framträder dock f-ljudet uti begynnelseljudet i kattens
af-värjande fräsning gent emot en fiende liksom hos många
andra djur, som ej uttrycka starka affekter medelst morrning,
t. ex. hos ormen eller den uppretade gåsen, hos hvilka
senare ljudet stundom öfvergår i ett starkt s- eller sch-ljud.
Det starka s-ljudet, säger också Dionysius från Halicarnassus,
är så obehagligt, i synnerhet när det ofta upprepas, att
det snarare tyckes tillhöra vilda djur än menniskor.
Men liksom f-ljudet såsom naturljud lätt öfvergår i
starkt s eller sch, så förbinder sig det svagt utandade v lätt
med det svagt uttalade s, ett af språkets blidaste
konsonantljud, t. ex. i »vestans sus», vaggvisans vyss vyss, medan
äfven den mest mildt klingande vokal kan blifva
genomträngande skarp genom att inledas med ett skarpt uttaladt
f-ljud, t. ex. fy! eller feul det senare uttaladt som
kommandoord. (I det tyska pfui! förstärkes f-ljudet ytterligare genom
det föregående explosiva p-ljudet, hvarjämte u-ljudet i diftongen
hjälper till att försätta munöppningen i spottställning.)
På grund af dessa och dylika frändskapsförhållanden
till vissa naturljud ligger det antagande nära till hands, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
