Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stämningen kan dock betydligt mildras därigenom,
att r-ljudet får en blidare ansättning genom en vek relativt
klanglös konsonant, t. ex. b. Ljudförbindelserna blifva
därigenom liksom »uppvärmda»:
bris bras(a) brus.
Mindre väl lyckas försöket genom tillsättningen af det
något hårdare g-ljudet:
gris [gräs] grus.
Ansattes åter r-ljudet med ett hårdt explosivljud, t. ex.
k, så erhålla vi de kraftiga orden:
kris kras krus krås,
hvilka dock ej tyckas helt och hållet kunnat frigöra sig
från obehaget i ljudförbindelserna is, as o. s. v.
Icke ens med ett klang-l såsom förljud, hvilket eljest
i så många fall är i stånd att förgylla en mindre angenäm
ljudförbindelse, tycks högsvenskan vilja bilda vackra ord
på den ifrågavarande grundvalen, t. ex.:
lis(a) las lus.
Namnet Lisa är ett fult namn, och verbet lisa jämte
det likalydande substantivet begagnas sällan, om icke i
motsats till det ännu fulare risa, »las» är för länge sedan utdömdt
såsom imperfektum af läsa, och »lus» är slutligen ett ord,
som icke torde behöfva några kommentarier.
Vokalljuden, inledda af blott ett klang-r, måste
naturligtvis te sig hårda men kraftigt klingande, hvart och ett
efter sitt skaplynne:
ri ra ru rå.
Förstärkes nu r-klangen därigenom, att r-ljudet ansattes
med ett skarpt klanglöst hväsljud, så erhålla vi:
fri fra fru.
Vi tillåta oss här inskjuta några anmärkningar på ett
område, där vi för tillfället måste nöja oss med antydningar.
»Fri» klingar i hög grad kraftigt, käckt och intensivt,
liksom erinrande om, att man i regeln ej varder »fri» utan
»strid». »Fra» ljuder mera harmoniskt, men kan medelst
tillsättningen af ett obehagligt s blifva en ljud förbindelse,
god nog för att beteckna det missaktade innehållet i ordet
fras. Men »fru» är ett hårdt och mörkt ord, i hvilket
ljudförbindelsens lynne står i skarp strid med ordets innehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
