Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enligt det nutida föreställningssättet. Ordet fru erinrar om
den hårda, stolta och fruktade härskarinnan öfver tjänstehjon
eller slafvar. »Fru» ljuder särskildt hårdt i jämförelse med det
klingande madame, det smekande mistress eller det tyska Frau,
där diftongen bidrager att uppmjuka ljudförbindelsen fr, och
i detta ljudlynne hos vår fru ligger måhända en af orsakerna
därtill, att vi under tilltal ej gärna i vårdadt samtalsspråk
använda detta ord ensamt utan endast tillsammans med fruns
namn, i hvilken förbindelse ordet fru öfverglides och det slutna
u-ljudet sålunda förkortas. På grund af de mörka och hårda
ljuden i ordets båda stafvelser måste äfven »hustru» betraktas
som en hård och mörk ljudsammanställning, föga motsvarande
sitt blida innehåll, hvaremot det mildt klingande ordet kvinna
så mycket bättre motsvarar sin bestämmelse, hvarför det
i förbigående sagdt vore en vinst, om vi i högsvenskan
vågade upptaga skåningarnes vackra »min kvinna» i stället
för detta »min hustru» eller »min fru» med dess så ofta
förekommande beska, hårda eller sursöta betoning.
Uttrycket »min kvinna» skulle då vara användt i
analogi med »min man», men hafva det emot sig att, ehuru
uttrycksfullt, vara alltför abstrakt för att rätt beteckna den
gifta kvinnan. Visserligen ega vi ordet maka liksom make,
men båda dessa ord hafva fått en så högtidlig klang, man
vore nästan frestad att säga lik-klang, på grund af de så
ofta förekommande förbindelserna »min aflidna maka», »den
efterlefvande maken» o. s. v., att de blifvit oanvändbara i
hvardagsspråket. Bäst vore, om vi kunde återvända till det
intensivt veka men lifliga ordet vif, som nedsjunkit till en
spelterm eller också begagnas endast i den högre poetiska
stilen. Huru ljufligt klingar icke »mitt väna vif» i jämförelse
med »min kära hustru», ehuru mången torde anmärka, att
sammanställningen är alltför »vän» för att kunna tillämpas
på alla »vif». Äfven ordet kär med sitt intetsägande
vokalljud, sitt »klibbiga» förljud och hårda utljud är, såsom ofvan
blifvit anmärkt, en föga lyckad ljudsammanställning. Den
passar förträffligt i tjära, kärra och äfven käring, men mindre
väl, när det gäller att återspegla »jords och himmels under,
du salighetens andedräkt», och egendomligt nog hafva vi från
stammen i älska ej erhållit något annat substantiv till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
