Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - -- Skilnaden mellan stottring och ljudmissbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Becquerel (1843) förlägger stottringens orsak inom
andningsområdet eller närmare bestämdt uti en abnorm
kamp mellan andningsmusklerna, hvilken bland annat förleder
stottraren att söka frambringa språkljud under
inandningsakten.
Hermann Klencke ansågs länge och med rätta såsom
en af de förnämsta auktoriteterna på det ifrågavarande
området både på grund af sina teoretiska undersökningar[1]
och den praktiska verksamhet, han utöfvade särskildt uti
sitt i Leipzig under femton år befintliga institut. Klencke
ansåg stottringen såsom symptom eller reflex af ett
antingen fysiskt eller psykiskt lidande. Stottringen är
närmare bestämdt en yttring af själens ofrihet eller viljans
bundenhet i förhållande till språkförmågan. Orsakerna kunna
vara af flere slag, psykiska, såsom deprimerande affekter,
viljesvaghet o. s. v., dynamiska, såsom onani, dryckenskap
m. m., eller slutligen symptomatiska, såsom tarmirritation,
yttre åverkan o. s. v. I skrofulosen förlägger dock Klencke
stottringens egentliga rot[2]. I sina senare arbeten modifierar
han emellertid sina åsikter, i det han såsom orsak till
stottringen hufvudsakligen betonar en anomali uti
andningsorganets och struphufvudets nervbanor.
Klencke såsom grundläggare af den
psykiskt-respiratoriska botemetoden uppställer för stottringens grundliga
botande fyra hufvudsynpunkter: 1:o) en planmässig utveckling
af andningsfunktionerna i ändamål att bringa dem under
viljans kontroll; 2:o) gymnastik af struphufvudet och alla
de för den rena tonbildningen erforderliga organen; 3:o)
återställandet af den nödiga harmonien mellan artikulation
och vokalisationj hvarvid måste tillses, att den alltför starkt
framträdande konsonantiska artikulationen underordnas den
vokaliska; 4:o) de psykiska momenten, patientens
uppmärksamhet och vilja, skola slutligen i sitt förhållande till
andnings- och talverksamheten väckas, öfvas och stärkas. I enlighet
med dessa »indikationer» utarbetade Klencke enskildheterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
