Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - -- Stottringens rationela botningsmetod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej får öfveransträngas. Så snart han förnimmer någon känsla
af obehag, är detta ett tecken till, att öfningarna uppnått
en gräns, som tills vidare ej får öfverskridas.
Andningsöfningarna afslutas hvarje gång med ett antal
(6–10) lugna hela in- och utandningsakter med ett kort
uppehåll mellan hvarje andningstur.
Dessa öfningar böra i regeln ej upptaga mer än högst
15 min. af öfningstimmen.
Att andhållningstiden så småningom kan ökas utöfver
20 sek. är tydligt, men att, såsom vissa framstående
fackmän fordra, vilja utsträcka den – hos robusta individer –
till 60 sek. eller derutöfver torde icke vara rådligt.
Röst- och röstbandsöfningar.
Grunderna för nedanstående öfningar äro väsentligen
följande.
Hos stottraren yppar sig städse vi de tillfallen, då han
öfverfalles af sitt fel, en större eller mindre svårighet att
öfvergå från den ena röstbandsmekanismen till den andra.
Denna svårighet sammanhänger åter med följande
omständigheter. För det normala uttalet af en vokal fordras, att
röstbanden skola närma sig hvarandra, men så, att de utan
svårighet kunna stötvis bringas i sär af den nedifrån
påtryckande luftströmmen, af hvilken deras kanter skola
försättas i en vibrerande rörelse. Det måste med andra ord
finnas en viss jämvikt mellan luftpelarens spänningsgrad och
graden af röstbandens sammanslutning. Denna jämvikt
förefinnes icke hos den stottrande, emedan han vid försöket
att öfvergå i ett vokalläge sammanpressar röstbanden så
starkt, att de till en början ej kunna af luftströmmen
genombrytas, hvarigenom sålunda ingen vibration och följaktligen
icke heller något vokalljud kommer till stånd, och när
slutligen det eftersträfvade ljudet framkommer, ansattes det, på
grund af röstbandens alltför starka spänning, i skrikton eller
varder åtminstone hårdt och torrt, emedan röstbandens kanter
vanligen lägga sig den ena öfver den andra och sålunda
verka i likhet ined s. k. påslående tungor t. ex. uti äldre
orgelpipor, hvilket läge städse gör tonen sträf och obehaglig.
Stottraren ansätter därför i hög och hård ton, så vida han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
