Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett obotligt ondt - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
ETT OBOTLIGT ONDT.
»Hvarför skulle jag inte kunna bereda henne
det nöjet, då hon så gärna ville det?» urskuldade
sig Vasiljeff’.
»Det vår inte henne, utan hennes värdinna, du
beredde nöjet. Det är värdinnorna, som uppmana
dem att bedja gästerna bjuda, och som ha fördel
däraf.»
»Se kvarnen därborta,» gnolade artisten, »i ruiner
den fallit re’n ...»
De gingo till nästa hus. Vännerna stannade i
det yttre rummet och gingo ej in i salen. Liksom
på förra stället kom också här en gestalt klädd i
svart röck och med ett välmående betjäntansikte emot
dem. Medan Vasiljeff betraktade betjäntens ansikte
och nötta röck, tänkte han:
»Hvad måste icke den enkle, ryske mannen ha
upplefvat, innan ödet kastat hit honom som betjänt!
Hvar har han varit förut, och hvilket lefnadskall har
han haft? Hvilka motgångar vänta väl honom ännu?
Är ban gift? Hvar finns hans mor och vet hon af
att han tjänar här som betjänt?» Så snart de
inträdde i ett nytt hus, ägnade Vasiljeff ofrivilligt sin
första uppmärksamhet åt betjänten. I ett af dessa
hus, det ijärde i ordningen, var betjänten en liten
späd och mager varelse med klockkedja fram på
västen. Han satt och läste tidningen och bekymrade
sig ej det minsta om de inträdande. Då Vasiljeff
betraktade hans ansikte, fick han det intrycket, att
en man med ett sådant utseende skulle kunna både
stjäla, mörda och begå mened. Men i själfva verket
var dock detta ansikte ganska intressant: en hög
panna, grå ögon, platt näsa, tunna, sammanpressade
läppar; han såg dum ut och hade just nu något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
