Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Motbilden synliggör!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag härmed att få nedlägga detta ärofulla mandat och det af många orsaker. För det första är jag för gammal! Jag är trettiofem år! Det börjar sålunda lida utför, och jag skall inom få år bli desavouerad af dem som nu lyssna till mitt lasteliga tal. För det andra: jag är uppfödd vid romantiska ideal, och dessa uppträda ibland som störande gengångare och göra mig skyldig till små inkonsequenta återfall, lindriga atavismer, som jag i starkare ögonblick måste svära mig ifrån. För det tredje: jag har genomgått sådana stadier i min utveckling, att, när allt kommer tillsammans, det hela blir en stor oklarhet som det kommande släktet måste sakna. För det fjerde: det finns hos mig ett lurande tvifvel på sjelva stödjepelaren i den nya lifskraftiga tron på utvecklingen i den grad att jag stundom icke kan finna utveckling och framåtskridande identiska utan stundom tillochmed finner utvecklingen vara synonym med sjuklig utbildning. Med ett ord: jag är icke mannen att vara eder representant, ty jag kan icke aflägga eden på edra ideal. Jag tror på verklighetens hänsynslösa kraf, men kan icke utrota hos mig tron på ett öfver och utom; jag erkänner förnuftet och tankens eviga rätt att vara domare, men jag kan icke förneka känslans rätt till oskyldiga utsväfningar; jag är med om naturvetenskapens upptäckt att vi icke kunna veta något om Gud, men jag har ändock dessvärre mina
relationer med en personlig sådan; jag tror på utvecklingen, men endast såsom ett utredande af invecklade samhällsförhållanden och jag menar att skenbar återgång till det mera ursprungliga skall vara framåtskridandets uppgift.
Att vi hafva samma mål, det betvifvlar jag ej, men vi gå olika vägar. Låten mig gå min ensliga stig genom tvifvel och töcken tills jag krossas mellan det gamlas och det nyas kvarnhjul; ty det blir mitt öde. Tiden, den stora draken, skulle ha sitt offer; det har fått mitt. Jag har gifvit min person, mitt borgerliga, mitt författaranseende, mitt rykte, och mina barn skola bära ett hatat och skymfadt namn. Att jag också skulle ge mitt hjerta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
