Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 65
digare ändå, jag sträckte ut fingrarna och pekade på
honom och skrek hallå i försmädlig närhet av hans öra, för
att om möjligt bringa honom ännu litet mer ur fattning;
därpå gick jag tillbaka igen och lät honom stå där och se
på att jag hade varit honom så nära. Men han uppgav
ännu icke allt, han kämpade fortfarande med rötterna,
slavade förhärdad av smärta med att få bort dem, rev
sig till blods, slog sig över ansiktet, reste sig på tårna och
stod och skrek bort till mig. Ja, kan ni tänka er, han
stod rätt upp och ned på tårna och såg på mig och skrek!
Och då dröp hans ansikte av svett och var förvridet av
vanvettigt lidande för att han icke nådde mig. Jag ville
hetsa honom litet längre ändå, jag gick ännu närmare,
knäppte honom alldeles under näsan och sade tihihihihi
i det värsta hån. Jag slängde en trädrot mot honom, jag
träffade honom över munnen, det lyckades mig att få
honom att nästan tumla omkull; men han spottade bara
ut blodet och tog sig kring munnen och gav sig till att
arbeta med rötterna igen. Då menade jag att jag kunde
våga det, jag sträckte ut handen för att nå honom, jag
ville sätta fingret rätt på hans panna och så draga mig
tillbaka igen. Men i detsamma fick han fatt i mig.
Herregud, vad det var fasansfullt, då han fick fatt i mig!
Han tog ett rasande grepp och högg sig fast i min hand.
Jag gav till ett skrik; men han höll mig blott i handen, och
så följde han mig. Vi gingo ut från myren, trädrötterna
voro honom icke längre till något hinder, då han hade
fått tag i min hand, och vi kommo till stenen, där jag först
hade dolt mig. Då vi kommo dit, kastade mannen sig
ned framför mig och kysste jorden, där jag hade gått; han
låg blodig och sönderriven på knä framför mig och
tackade mig för att jag hade varit god mot honom, han
välsignade mig också och bad Gud välsigna mig i gengäld.
Hans ögon voro öppna och fyllda av goda böner till Gud
för mig, och han kysste icke min hand, nej, icke ens min
sko, utan jonrden, där mina skor hade stigit. Jag sade:
Varför kysser du jorden just där jag har gått? —
Därför, sade han, därför att min mun blöder och jag icke
Mysterier. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
