Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 Moøysterier
vill smutsa dina skor. — Han ville icke smutsa mina skor!
— Då sade jag åter: Men varför tackar du mig, när jag
dock har gjort dig ont och bringat dig lidande? — Jag
tackar dig, svarade han, därför att du icke bringat mig
mera lidande, för att du var god emot mig och icke
marterade mig ännu mera. — Ja, sade jag då, men varför
skrek du till mig och öppnade munnen för att bita mig?
— Jag ville icke bita dig, svarade han, jag öppnade
munnen för att bedja dig om hjälp; men jag kunde icke tala;
och du förstod mig icke. Men då skrek jag av verkligt
stor smärta. — Var det därför du skrek? frågade jag igen.
— Ja, därför var det!... Jag såg på dåren, han spottade
ännu blod, men bad Gud för mig ändå; jag såg att jag
hade sett honom förr och att jag kände honom; det var
en halvgammal man med grått hår och ett litet uselt skägg
— det var Minuten.
Nagel teg. Det gick en stöt genom hopen. Notarie
Reinert slog ned ögonen och såg i marken en lång stund.
Minuten? Var det han? frågade fru Stenersen.
Ja, det var han, svarade Nagel.
Usch, ni gör mig nästan kuslig till mods.
Tänk, jag visste det! sade Dagny Kielland med ens. —
Jag kände igen honom ända från det ögonblick ni sade, att
han knäböjde och kysste jorden. Jag försäkrar er att
jag kände igen honom. Har ni talat något vidare med
honom?
Ånej, jag har träffat honom bara ett par gånger...
Men hör, det ser ut som jag hade förstört hela
stämningen; min fru, ni är ju alldeles blek! Vad i all världen ...
det var ju bara en dröm!
Ja, detta går inte an! sade doktorn också. Vad fan
angår det oss, att Minuten... låt honom kyssa var trädrot
i Norge, för den delen. Se, nu sitter till och med fröken
Andresen och gråter. Hahaha.
Jag gråter inte alls, svarade hon; det skulle inte falla
mig in. Men jag skall gärna tillstå att denna dröm gjorde
intryck på mig. Och det tror jag nu förresten den gjorde
på er också.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
