Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 85
Han kunde icke mycket, men om man icke hade något
emot litet av Chopin, eller kanske en vals av Lanner.
Nagel applåderade ivrigt musiken och sade sedan till
Dagny:
Inte sant, när man hör den sortens musik, så ville man
gärna sitta på litet avstånd från den, i ett sidorum eller
någon annanstädes, med sin älskades hand i sin och tiga
alldeles stilla!1 Jag vet inte, men jag har alltid föreställt
mig att det måste vara så ljuvligt.
Hon mönstrade honom. Menade han detta joller? Där
fanns ingen ironi i hans ansikte, och hon föll därför in i
samma banala ton:
Ja. Men det finge inte vara för mycket ljus, vad? Och
stolarna kunde gärna vara ganska låga och mjuka. Men
utanför skulle det regna och vara mörkt.
Hon var alldeles ovanligt vacker i afton. Dessa mörka
ögon i det ljusa ansiktet verkade betagande. Fast
hon icke hade särdeles vita tänder, skrattade hon gärna,
skrattade till och med åt helt obetydliga saker; hennes
mun var också röd och fyllig, så att man genast lade
märke till den. Men det märkligaste var kanske, att för varje
gång hon talade, for det en skiftning i rött över hennes
kinder och bleknade strax bort igen.
Nej, nu är adjunkten försvunnen igen! ropade
doktorinnan. Naturligtvis, naturligtvis! Den mannen kan ju
ingen människa passa, han är sig alltid lik. Jag hoppas i
det längsta, att ni, herr notarie, säger godnatt innan ni
går!
Adjunkten hade gått ut köksvägen, hade listat sig iväg
i all tysthet, som han alltid brukade, trött efter sitt rus,
blek och utvakad, och hade inte kommit tillbaka. Nagels
ansikte skiftade plötsligt uttryck vid denna underrättelse.
Den tanken slog genast ner i honom, att han kanske
kunde våga att erbjuda Dagny sitt sällskap genom skogen
i adjunktens ställe. Han gjorde genast slag i saken och
frågade henne därom, bönföll henne både med ögonen och
med sitt böjda huvud och så tillade han slutligen:
Och jag skall vara så snäll!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
