Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 Mysterier
med det ena ögat, jag blinkar tillbaka; vi hade aldrig
sett varandra förr, men vi blinkade litet åt varandra. Så
lägger jag ihop boken med högra handen, mannen går
bort mot dörren och försvinner; jag följde honom med
ögonen och såg då han försvann. Jag reser mig också
och går till dörren, och då hör jag att det viskar på nytt:
Kom! Gott, jag tar på mig rocken, sätter galoscherna
på fötterna och går ut. Du skulle tända en cigarr, tänkte
jag, och vänder om till mitt rum igen och tänder en
cigarr. Jag sticker också ett par cigarrer i fickan, Gud vet
varför jag gjorde det, men jag gjorde det i alla fall, och
gick ut.
Det var beckmörkt, och jag såg ingenting, men jag
kände, att den lille mannen var vid min sida. Jag slog
omkring mig med armarna för att få fatt i honom, och jag
gjorde mig trilsk, beslöt mig för att stå stilla om han
inte gav mig bättre besked; men han stod inte att finna.
Jag försökte också att blinka åt honom åt flera håll, men
det hjälpte lika mycket. Gott! sade jag, jag går inte för
din skull, jag går för min egen skull, jag gör en
promenad; varsågod och lägg märke till att jag bara gör en
promenad. Jag talade högt för att han skulle höra det.
Jag gick i flera timmar, jag kom ut på landet, in i en
skog, jag kände daggvåta grenar och blad slå mig i
ansiktet. Nå! sade jag slutligen och drog upp klockan
som för att se på den, nå, nu går jag väl hem igen!
Men jag gick inte hem igen, jag var ur stånd att vända
om, jag drevs oavlåtligt framåt. Det är nu förresten ett
makalöst väder, sade jag då, du kan ju hålla på en natt
eller två med detta, du har god tid! Detta sade jag fast
jag var trött och ganska våt av daggen. Och jag tände
en ny cigarr, och den lille mannen var alltjämt i min
närhet, jag kände att han gick och blåste på mig. Och
jag gick oavlåtligt, gick i alla möjliga riktningar, men
aldrig hemåt staden. Mina fötter började ömma, jag var
våt till knäna av daggen och mitt ansikte sved av de våta
grenar som träffade mig. Jag sade: det ser kanske litet
underligt ut att jag går här på denna tiden av dygnet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
