Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 99
men det är en vana jag har, en sed från barnsben, att
söka upp de värsta skogar som finnas för att spatsera
i om nätterna. Och jag gick på med sammanbitna tänder.
Så slår tornklockan tolv nere i staden, en två tre, fyra,
ända till tolv; jag räknar slagen. Detta välkända ljud
upplivade mig mycket, fast det samtidigt förargade mig
att vi ännu inte kommit längre bort från staden, efter allt
vi hade traskat omkring. Nåja, men tornklockan slår, och
just i detsamma som det tolvte slaget förklingat, står åter
den lille mannen livs levande framför mig och ser på mig
och ler. Jag glömmer det aldrig i hela mitt liv, han var
så livs levande, han hade två framtänder borta och han
höll händerna på ryggen...
Men hur kunde ni se honom i mörkret?
Han lyste själv. Han lyste med ett underligt ljus, som
tycktes vara bakom honom, stråla ut från hans rygg och
göra honom genomskinlig, till och med hans kläder blevo
så tydliga som om dagen, hans byxor voro slitna och
mycket för korta. Allt detta såg jag på en sekund.
Synen slog mig med häpnad, jag slöt ofrivilligt ögonen och
steg ett halvt steg tillbaka. När jag åter såg upp var
mannen borta ...
A.
Det är mera. Jag hade kommit till tornet. Det stod
ett torn framför mig, jag stötte emot det, och jag såg
det tydligare och tydligare, ett svart, åttkantigt torn, likt
Vindarnas Torn i Athén, om ni har sett någon bild av
det. Jag hade aldrig hört talas om något torn i denna
skog, men det var detsamma: jag står vid detta torn,
jag hör åter ett: Kom! och jag går in. Porten blev
stående öppen efter mig, och jag kände det som en lättnad.
I valvet innanför möter jag den lille mannen igen;
där brann en lampa på den ena väggen, och jag såg honom
tydligt; han kom mig till mötes som om han hade varit
därinne hela tiden, skrattade tyst framför mig och blev
stående och stirrade på mig medan han skrattade. Jag
såg in i hans ögon, och jag tyckte att dessa ögon voro
fulla av alla vidriga syner som de hade sett i livet. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
