- Project Runeberg -  Mysterier /
100

(1921) [MARC] Author: Knut Hamsun Translator: Harry Blomberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

100 Mysterier

blinkade åter mot mig, men jag blinkade icke tillbaka,
jag vek baklänges för honom vartefter som han
närmade sig mig. Plötsligt hör jag lätta steg bakom mig,
jag vrider på huvudet och ser en ung kvinna komma in.

Nå, jag ser på henne och känner det som en glädje;
hon hade rött hår och svarta ögon, men hon var knappast
klädd utan gick med bara fötter på stengolvet. Hennes
armar voro nakna och de hade inga fläckar.

Hon mönstrar oss båda ett ögonblick, böjer därpå sitt
huvud djupt för mig och går fram till den lille mannen.
Utan att säga ett ord börjar hon knäppa upp hans
kläder och känna överallt på hans kropp, som om hon letade
efter något, och strax efter drar hon ur fodret i hans
kappa fram ett brinnande bloss, en liten vilt lysande lykta,
som hon hänger på fingret. Lyktan sken så starkt, att
den fullständigt överstrålade lampan borta på muren.
Mannen stod orörligt stilla och skrattade helt tyst medan
han blev undersökt. God natt! sade kvinnan och
pekade på en dörr, och mannen, detta fruktansvärda,
sällsamma halvdjur, gick. Jag stod ensam kvar med en ny
person.

Hon kom fram emot mig, bugade sig åter djupt för
mig och sade, utan att le, utan att höja rösten:

Var kommer du ifrån?

Från staden, sköna jungfru, svarade jag. Jag kommer
ända från staden.

Främling, tillgiv min fader! sade hon med ens. Gör
oss icke något ont för detta; han är sjuk, han är
vansinnig, du såg hans ögon.

. Ja, jag såg hans ögon, svarade jag, och jag kände, att
de hade makt över mig, jag följde dem.

Var träffade du honom? frågade hon.

Och jag svarade:

Hemma hos mig, på mitt rum. Jag satt och läste då
han kom.

Då skakade hon på huvudet och slog ned sin blick.

Men låt icke detta bedröva dig, sköna barn, sade jag då;
jag tog så gärna denna lilla promenad, jag har inte för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 13 13:47:59 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mysterier/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free