Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 105
finnas härinne någonstädes, de ha bara stuckit sig undan
och jag måste ha rätt på dem. Men jag har inte funnit
dem...
Det är åter afton, mörk, mild höstafton. Jag sitter
på mitt rum och håller en bok i handen. Jag ser ner på
mina ben, de äro litet våta ännu; jag ser på min
handled, en svart bandstump är bunden om den. Allt är så
verkligt som något.
Jag ringer på tjänsteflickan och frågar om det står
ett torn i närheten, någonstädes borta i skogen, ett svart,
åttkantigt torn? — Flickan nickar och säger: Ja, det
finns ett torn där. — Och bor det människor där också?
— Ja, det bor en gubbe där, men han är sjuk, han är
tokig; de kalla honom lyktgubben. Och lyktgubben har
en dotter, och hon bor också i tornet; eljes är det ingen
som bor där. — Gott, god natt!
Så går jag till sängs.
Och tidigt nästa morgon beger jag mig ut i skogen.
Jag vandrar samma stig och ser samma träd, och jag
finner också tornet. Jag närmar mig porten och ser en
syn som kommer mitt hjärta att stanna: På marken
ligger den blinda flickan, krossad i ett fall, död, alldeles
söndertrasad. Där ligger hon och gapar med sin mun,
och solen skiner på hennes röda hår. Och uppe på
tornets taklist flaggar ännu en flik av hennes kjol, som
blivit kvarhängande; men nere på den grusade gången går
den lille mannen, fadern, och ser på liket. Hans bröst
. krymper ihop i kramp och han vrålar högt; han förstår
ej att göra något annat än att gå runt omkring liket och
se på det och vråla. Då han fick syn på mig, skälvde
jag för hans förfärliga blick, och jag flydde skräckslagen
in till staden. Jag såg honom heller aldrig mera...
Detta var mitt äventyr.
Det uppstod en lång tystnad. Dagny gick och såg ner
på vägen och hon gick så övermåttan långsamt.
Slutligen sade hon:
Ja, Gud, vilket underligt äventyr!
Så inträdde tystnaden på nytt, och Nagel försökte att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
