Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 109
Hon for upp med ett uttryck av ovilja och svarade:
Jag ber er, låt honom vara. Har man hört på maken!
Förlåt! sade han genast undfallande. Man säger bara
att han var så betagen i er — och det kan jag inte
förtänka honom... s
Betagen i mig? Säger man inte också att han tog livet,
av sig för min skull, med min pennkniv? Nej, nu gå vi.
Hon reste sig. Hon hade talat i en lätt bedrövad ton,
autan förlägenhet och utan förställning. Han blev ytterst
förvånad. Hon visste att hon till och med hade drivit
en av sina tillbedjare i döden, och hon gjorde ingen affär
av det, visade ingen upprördhet, men utnyttjade det icke
heller till egen fördel, omtalade det blott som en beklaglig
händelse och lät det därmed vara slut. Den långa, ljusa
flätan föll över bluskragen, och hennes kind hade en
varm, frisk färg, överskuggad av en dunkel ton av dagg
från natten. När hon gick vaggade hon en smula med
de höga höfterna.
De hade kommit ut ur skogen, en ljus glänta låg
framför dem, en hund skällde, och Nagel sade:
Där är ju prästgården redan. Vad de se trevliga ut,
dessa stora, vita gårdar med trädgården och hundkojan
och flaggstången mitt i tjockaste skogen. Tror ni inte,
fröken, att ni i alla fall kommer att längta hit igen, när
ni nu en gång reser, jag menar, när ni gifter er? Ja,
det beror ju på var ni skall bo.
Det har jag inte tänkt på ännu, svarade hon. Och hon
tillade: Var dag har sin sorg.
Var dag har sin glädje! sade han.
Paus.
Hon gick kanske och tänkte på hans ord.
Hör, sade hon, ni går väl inte och förvånar er över
att jag är ute och går så här sent på natten; gör ni det?
Vi bruka göra så här. Vi äro nämligen bara bönder
här uppe, bara naturbarn. Adjunkten och jag har ofta
gått här på vägen ända till ljusa dagen och pratat.
Adjunkten? Det föreföll mig som om han vore en
mycket tystlåten man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
