Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 153
icke död; ho vet! Och om jag försökte allt, så kanske
det ännu var tid! Ni är min ständiga tanke, min fixa idé,
jag går och ser er i allting, och alla de blå älvarna kallar
jag Dagny. Jag tror inte att det har gått en enda dag
under dessa veckor, utan att jag har tänkt på er. Det
gör detsamma vilken tid på dygnet jag går ut från
hotellet, så snart jag öppnar dörren och stiger ut på trappan,
far det hoppet igenom mitt hjärta: Kanske möter du
henne nu! och jag tittar mig omkring efter er överallt. Nej,
jag förstår det inte nu, jag vet ingen råd med det. Tro
mig, har jag nu utlämnat mig, så har jag i alla fall inte
utlämnat mig utan motstånd. Det är väl ändå inte så
uppmuntrande att veta med sig själv, att alla ens
ansträngningar äro hopplöst förspillda, men att man ändå inte kan
låta bli att anstränga sig; därför spjärnar man också emot
i det längsta. Men när det absolut inte hjälper! Så
många, många tankar man kan tänka, när man sitter vid
fönstret i sitt rum en hel natt igenom och inte får sova.
Man håller en bok i handen, men man läser icke; man
biter åter och åter ihop sina tänder och läser tre rader,
så kan man icke mer, och man lägger samman boken med
en huvudskakning. Hjärtat slår vilt, tyst viskar man fram
hemliga, ljuva ord, kallar på ett namn och kysser det i
tanken. Och klockan blir två, fyra, sex; så vill man ha
ett slut på det, och man beslutar sig för att nästa gång
man får ett tillfälle till det, skall man våga språnget och
tillstå allt... Om jag vågar bedja er om något nu, så vill
jag bedja er om att tiga stilla. Jag älskar er, men tig stilla,
tig stilla. Vänta i tre minuter.
Alldeles bestört hade hon hört på honom och icke sagt
ett enda ord till svar. De stodo fortfarande stilla.
Nej, ni är vansinnig! sade hon och skakade på huvudet,
Och bedrövad och blek, så att till och med hennes ögon
voro blåaktiga som is, tillade hon: Ni vet att jag redan är
förlovad, ni tänker på det och går ut från det, och ändå ...
Ja, visst vet jag det! Skulle jag kunna glömma hans
ansikte och uniform? Han är ju en vacker man, och det
är inte så, att jag tycker att det är något fel på honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
