Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 169
ter, popularisera en tanke som de funnit färdig,
folkpopularisera den, gör den till gottköpskram och håller rumor
med världen. Men när man skall omsätta, så gäller det
att omsätta med profit. Tolstoy omsätter med
svindlande förlust. Det var en gång två vänner som höllo ett
vad: den ene höll tolv skilling på att han på tjugu stegs
avstånd skulle kunna skjuta en nöt ur den andres hand
utan att skada handen. Gott, han sköt, sköt som en lort,
sköt hela handen i trasor, och det med glans. Då stönade
den andre och skrek med sina sista krafter: Du
förlorade vadet, hit med tolvskillingen! Och så fick han
tolvskillingen. Hehe, hit med tolvskillingen, sade han!. ..
Gud hjälpe mig så Tolstoy sliter med att uttorka och
uttorka människornas glada livskällor och göra världen
alldeles tjock av kärlek till Gud och nästan. Jag skäms
invärtes. Det låter näsvist att säga, att en greve gör en
agronom djupt skamsen; men det gör han... Jag skulle
inte tala om det om Tolstoy vore en yngling som hade
frestelser att övervinna, en kamp att utstå, för att
predika dygd och leva rent. Men mannen är ju en gubbe,
utsinad i sina källor, utan spår av mänskliga böjelser
mera. Men — kan man säga — detta träffar inte hans
lära? Jo, det träffar också hans lära! Först när man
blivit seg och vattentät av ålderdom och mätt och
förhärdad av njutning, går man till den unga människan och
säger: Försaka! Och den unga människan smakar på
det och tänker på det och erkänner att det är riktigt enligt
Skriften. Och den unga människan försakar likväl icke,
men syndar kejserligt i fyrtio år. Så är naturens gång!
Men när fyrtio år äro gångna och den unge mannen själv
blivit gubbe, då sadlar även han sin vita, vita märr och
rider åstad med korsfanan höjd i sin knotiga hand och
stöter i trumpeten under världens andakt ynglingens
försakelse och ynglingens försakelse. Hehehe, jo det är en
städse återkommande komedi! Tolstoy roar mitt huvud,
jag är hänförd över att den gamle mannen ännu kan göra
så mycket gott; till sist går han nog in i sin Herres
glädje! Men så är det ju det att han blott och bart upprepar
—
f
v
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
