Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 181
resten var kanske det ena ljudet lika gott som det andra
ljudet, alldenstund vi lågo på näsan för ett slikt
fruntimmersarbete som det att sitta och skriva för folk. Om
det också var aldrig så uselt, så hade det i alla fall lika
stort värde som Leo Tolstoys oförskämda filosofiska
nonsens. Fan må ta alltihop.
Alltihop? Alltsammans?
Ja nästan. Förresten hade vi en enda diktare, det var
Björnson i hans bästa stunder. Han var vår enda i alla
fall, i alla fall...
Men träffade inte de flesta av invändningarna mot
Tolstoy även Björnson? Var inte även Björnson bara en
förkunnare, en sedlighetspredikant, en ordinär och tråkig
gubbe, en bokförfattande hantverkare, och vad det nu var
alltsammans? ;
Nej !1 skrek Nagel med hög röst. Han gestikulerade och
försvarade Björnson med häftiga ord: Man kunde inte
jämföra Björnson och Tolstoy med varandra, dels därför
att det måste strida mot vars och ens enkla agronomiska
förnuft, dels för att ens människa måste resa sig upp
däremot. För det första var Björnson ett geni liksom
Tolstoy. Nagel satte icke de mycket vanliga, stora och
ordinära genierna högt — det skulle Gud veta att han inte
gjorde — men till deras höjd hade Tolstoy klättrat upp,
då däremot Björnson gick dem långt förbi. Detta
hindrade naturligtvis icke att Tolstoy kunde göra böcker som
voro bättre än många av Björnsons; men vad bevisade
det? Goda böcker kunde ju till och med danska kaptener,
norska målare och engelska fruntimmer göra. För det
andra var Björnson en människa, en överväldigande
personlighet, inte blott ett begrepp. Han larmar som ett
levande väsen på vårt klot och behöver armbågsrum för
fyrtio. Han sitter inte sfinx för folk och gör sig stor
och mystisk som Tolstoy på sin stäpp eller Ibsen på sitt
kafé. Björnsons inre är som en skog i storm, han
strider, är i farten överallt och skadar härligen sina affärer
hos publiken på Grand. Han är anlagd en masse, han är
en bjudande ande, en av de få befallarna. Han kan stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
