Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 Mysterier
på en tribun och tysta en börjande vissling med en
handrörelse. Han har en hjärna, där det evinnerligt spirar och
myllrar; han segrar storartat och felar storartat, men båda
delarna gör han med personlighet och själ. Björnson är
vår enda diktare med inspiration, med gudagnistan. Den
födes i honom som suset i kornet en sommardag och den
tiger till dess intet, intet höres utan den, utan den; sådan är
hans själs rörelseform — geniets rörelseform. Jämförd
med Björnsons är till exempel Ibsens diktning det rena
kontorsarbetet. Ibsens vers består i hög grad däri att rim
träffar rim så det smäller; de flesta av hans skådespel äro
dramatiserad trämassa. Vart fan ville han komma!... Nå,
låt det förresten vara nog nu; skål för alltsammans...
Klockan var två. Minuten gäspar. Sömnig efter en
arbetsam dag, trött och led på Nagels ändlösa prat, reser
han sig igen och vill gå. Då han hade sagt farväl och
redan kommit till dörren, inträffade emellertid något som
kom honom att stanna på nytt, en liten listig händelse, som
långt därefter skulle få den största betydelse: Doktorn
vaknar, slår häftigt ut med armarna och välter i sin
närsynthet flera glas; Nagel, som satt doktorn närmast, blev
överhöljd med champagne. Han sprang upp, skakade
skrattande sitt våta bröst och skrek uppsluppet hurra.
Minuten var genast den tjänande anden, han kom
springande bort till Nagel med näsdukar och handdukar och
ville torka av honom. Det var isynnerhet västen som
blivit illa åtgången, om han bara ville ta av sig den ett
ögonblick, en minut, så skulle det snart vara bra igen! Men
Nagel ville inte ta av sig västen. Advokaten vaknade av
oväsendet och började ropa hurra han också, utan att veta
vad som försiggick. Ännu en gång bad Minuten att få
hand om västen ett ögonblick; Nagel skakade endast på
huvudet. Plötsligt ser han på Minuten, något kommer
honom i minnet, han reser sig ögonblickligen, drar av sig
västen och överlämnar den med största häftighet.
Var så god! sade han. Torka av den, behåll den; jo jo,
ni skall behålla den, ni har ju ingen väst. Hyss, inte något
prat! Den är er hjärtans väl unnad, kära vän. — Men då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
