Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 Mysterier
Han förklarade alltsammans öppet och ärligt: Det var
ett infall av honom, han hade länge tänkt på det, redan för
ett par veckor sedan hade tanken uppstått inom honom,
men han hade glömt den igen, ända tills nu. Hon skulle
bara infinna sig, hon skulle vara med där, han ville se
henne där. Om hon önskade det, så skulle han inte ens
tala vid henne, hon skulle inte behöva plågas av honom,
det var inte meningen. Det skulle endast glädja honom,
att en gång se henne tillsammans med andra, att höra
henne skratta, se henne riktigt ung. Kära, hon måste absolut
göra det!
Han såg på henne. Vad hennes hår var egendomligt
vitt och hennes ögon mörka! Hon fingrade med handen
på knapparna i sitt blusliv, och denna hand, en spröd,
långfingrad hand, var grå till färgen, kanske den inte heller
var riktigt ren, men den gjorde ett förunderligt kyskt
intryck. Uppåt handlederna löpte två ådror.
Ja, sade hon, det kunde kanske vara roligt. Men hon
hade inte ens kläder, inte en gång en kjol till en sådan
afton...
Han avbröt henne: Det var ännu tre arbetsdagar att
vinka på; man kunde skaffa sig vad som behövdes innan
torsdagen. Jo, det var god tid! Fick det alltså vara
avgjort?
Och tum för tum gav hon efter.
Ja, för man får inte begrava sig helt och hållet, sade
han; det förlorade man bara på. Och dessutom, med
hennes ögon, hennes tänder, nej, det var synd! Och
småsedlarna där på bordet skulle vara till kjolen, jo, jo, inte
något nonsens! Så mycket mer som det var hans påfund och
som det hade kostat henne övervinnelse att foga sig efter
honom.
Han sade godnatt som vanligt, kort och gott, utan att
giva henne den svagaste anledning till oro. Men då hon
följde honom ut i förstugan, var det hon själv som räckte
honom handen och tackade honom för att han hade
inbjudit henne till denna basar. Det hade inte hänt henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
