Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 213
halslinning. Hon tog sig bra ut; det långa, aristokratiska
ansiktet med den stora näsan var utomordentligt fint,
nästan sjukligt fint, och det förändrade sig icke, gjorde
inga nervösa rörelser. Hon talade med behärskat lugn,
man hade en känsla av trygghet i hennes sällskap, det var
damen, kvinnan.
Då hon reste sig, sade han:
Det skall finnas en människa här i afton, som jag så
gärna ville visa litet uppmärksamhet, det är fröken Gude,
Martha Gude, jag vet inte om ni känner henne? Jag hörde
att hon hade gått hit. Jag kan inte säga hur gärna jag
skulle vilja glädja henne en smula på ett eller annat sätt;
hon är så ensam, Minuten har berättat mig litet grand om
henne. Tror ni inte, fröken, att jag kan bedja henne om
att komma hitin till oss? Ja, förutsatt att inte ni själv
har något emot att se henne här?
Nej, långt, långt därifrån! svarar fröken Andresen;
och jag skall med nöje leta reda på henne nu med
detsamma. Jag vet var hon sitter.
Men kommer ni själv tillbaka också?
Ja tack!
Medan nu Nagel sitter och väntar, kommer notarie
Reinert, adjunkten och Dagny in. Nagel reser sig och
hälsar. Dagny var blek hon också, trots värmen; hon
var klädd i en gulaktig klänning med korta ärmar och om
halsen bar hon en alltför stor guldkedja. Denna
guldkedja klädde henne ytterst illa. Dagny blev stående vid
dörren ett ögonblick; hon höll ena handen på ryggen och
fingrade på sin fläta.
Nagel gick fram till henne. Han bad henne med få,
lidelsefulla ord att förlåta honom även fredagens stora
förseelser; de skulle vara de sista, hon skulle aldrig få
orsak att förlåta honom något mera. Han talade lågt, sade
de ord, som skulle sägas, och stannade.
Hon hörde på honom, såg till och med på honom, och
då han var färdig, sade hon:
Jag vet nästan inte längre vad ni talar om, jag har
glömt det, jag vill glömma det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
