Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 219
jag sticker i ögonen på alla, man snubblar på mig, alla gå
med ett öga på varje finger, när jag är inom synhåll;
det kan inte undgås. Och jag är ju inte som jag borde
vara.
Ja, Herre Gud! sade hon kort och skarpt, det är
naturligtvis för att staden är så liten, som ni är så
uppmärksammad, det säger sig självt. I en större stad skulle
ni ju inte vara den ende man, som tilldrog sig folks
uppmärksamhet.
Detta kalla och träffande svar väckte först hans
uppriktiga beundran. Han satt i begrepp att instämma i
yttrandet med en eller annan artighet, men betänkte sig. Hon
var alltför upprörd, sade alltför mycket emot honom, och
dessutom underskattade hon kanske hans betydelse väl
mycket. Detta sårade honom en liten smula. Vad var
han alltså i hennes ögon? En mycket vanlig främmande
man i en liten stad, en man som väckte uppmärksamhet
endast för att han var främling i den lilla staden och bar
en gul kostym. Han sade litet bittert:
Men säger man inte också, att jag gått och skrivit en
osedlig vers på en gravsten, på Mina Meeks gravsten?
Var det ingen som såg det? Det är i varje fall sant, ja,
det är det. Det är också sant, att jag varit inne på
apoteket här i staden, just här i staden, och begärt medicin
för en neslig sjukdom, som jag hade uppskriven på ett
papper, men att jag inte kunde få denna medicin, därför
att jag inte hade något recept. Och medan jag kommer
ihåg det: Har inte Minuten talat om för er, att jag en
gång ville muta honom med tvåhundra kronor för att vara
far till ett barn åt mig? Detta är också rena och skära
sanningen, Minuten kan själv intyga det. Ack, jag kunde
säkert tillfoga många drag ännu...
Nej, det behövs inte, det är nog förut, svarade hon
trotsigt. Och i det hennes ögon blevo kalla och hårda,
påminde hon om de falska telegrammen, förmögenheten, som
han hade telegraferat till sig själv, om violinlådan, som
han släpade med, fast han ingen violin hade och inte heller
kunde spela, om den ena saken efter den andra, alla hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
