Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mystertier 227
Inte sant, den ser bra ut? och de tre bokstäverna i
mycket små caprubiner här överst uppe på greppbrädan, de
betydde Gustav Adolf Christensen. Nej, att sälja en
sådan sak det var synd; vad skulle man sedan ha att
glädja sig med när dagarna blevo långa? En annan sak var
det i fall det bara var frågan om att prova den ett
ögonblick, göra ett stråkdrag eller två...
Nej, Nagel ville inte prova den.
Men organisten hade nu i alla händelser tagit upp
instrumentet ur lådan, och medan de två gymnasisterna
gjorde sina sista hopp och publiken applåderade runt om
i salen, fortfor han att tala om den märkvärdiga violinen
som hade gått i arv i tre led. Den var lätt som en
fjäder, känn själv. Ni får gärna hålla i den ...
Och Nagel tyckte också att den var lätt som en fjäder.
Men då han nu en gång hade fått violinen i händerna, ger
han sig till att vända den runt och fingra på strängarna.
Han tog på sig en halv kännarmin och sade: Det är en
Mittelwalder, ser jag. Men detta att det var en
Mittelwalder var inte svårt att se, eftersom det stod på en
tryckt lapp i violinens botten; varför då denna
kännarmin? Då gymnasisterna hade försvunnit och ingen
applåderar mer, reser även han sig upp; han säger ingenting,
inte ett ord, men räcker sedan ut handen efter stråken.
I nästa ögonblick, medan alla voro i färd med att resa
sig från sina platser och lämna salen, medan allt var
buller och högröstat sorl, begynner han plötsligt att spela, och
får det efterhand att bli tyst överallt. Denna
bredskuldrade lilla man, som dykt upp i en skrikande gul kostym
mitt nere i salen, slog alla med häpnad. Och vad
spelade han? En visa, en barcarole, en dans, en ungersk
dans av Brahms, ett lidelsefullt potpurri, ett spel med en
vild och svällande ton som brusade in i varje vrå. Han
lade huvudet ned mot axeln, allt såg nästan mystiskt ut,
hans plötsliga framträdande utanför programmet och mitt
nere i salen, där det var tämligen mörkt, hans
egendomliga yttre, denna vilda fingerfärdighet som förvirrade
alla människor och gav dem föreställningen om en troll-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
