Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 243
stiger, han pressar samman läpparna och sätter en
lidelsefull rynka i pannan. Hehe, jo inte sant, han skulle blotta
sig för henne, visa henne hela sitt ansikte och låta henne
skratta ut honom! Se, se, där släppte hon sin näsduk;
den ligger där på vägen, mitt på vägen; den är vit och
utomordentligt fin, en spetsnäsduk till och med; man
kunde böja sig och ta upp den ...
Han gick lika långsamt, och då han kom till näsduken
trampade han på den och gick vidare.
Ännu några minuter gingo de på detta sätt; han iakttog
att hon plötsligt såg på sitt ur och med en gång vände om.
Hon kom rakt emot honom. Hade hon saknat sin
näsduk? Då vände även han om och gick långsamt
framför henne. Då han åter kom till näsduken trampade han
på den på nytt, för andra gången och mitt framför
hennes ögon. Och han fortsatte att gå. Han kände att hon
var tätt efter honom, och han gick ändock ej fortare.
Så höllo de ut ända till dess de kommit in i staden.
Hon tog mycket riktigt vägen upp till basaren; han
gick upp på sitt rum.
Han öppnade ett fönster och lade sig på armbågarna
mot karmen, bruten, tillintetgjord av upprördhet. Nu var
hans vrede förbi, han föll samman och började snyfta,
snyfta med huvudet böjt mot sina armar, tyst, med torra
ögon och skakande kropp. Hur långt hade det icke gått!
Å, hur han ångrade det, hur han önskade det ogjort!
Hon hade kastat ned sin näsduk, kanske med vilja,
kanske för att förödmjuka honom; men vad gjorde det? Han
skulle kanske ha tagit upp den, stulit den och gömt den
vid sitt bröst för hela livet. Den var alldeles snövit, och
han trampade ned den i den smutsiga vägen! Hon skulle
kanske icke alls velat taga den ifrån honom om han
hade tagit den; kanske hon hade låtit honom behålla den;
Gud vet! Men hade hon ändå sträckt ut handen efter
den, skulle han ha kastat sig ned och bett om den, med
uppräckta händer bönfallit om den som ett minne, en
nåd. Och vad hade det gjort om hon åter hade hånat
honom?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
