Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 Mysterier
dagar som en förryckt, i en underlig frånvarande
stämning, liksom upptagen av blott en tanke, en känsla. Han
var varje dag och flera gånger om dagen nere vid
Marthas stuga och såg efter om hon skulle ha kommit
tillbaka. Vart hade hon rest? Men även om han fann henne
hjälpte det honom till ingenting; intet tjänade längre till
något!
En afton var han nära att stöta samman med Dagny.
Hon kom ut från en butik och snuddade nästan vid hans
arm. Hon gjorde en rörelse med läpparna som för att
tilltala honom, men blev plötsligt röd och teg. Han
kände icke riktigt igen henne genast, och av häpnad blev han
stående ett ögonblick och såg på henne innan han hastigt
vände om och avlägsnade sig. Hon kom efter, han
hörde på hennes steg att hon gick fortare och fortare; han
hade känslan av att hon ville upphinna honom, och han
påskyndade sin gång för att komma undan, för att
gömma sig för henne; han var rädd för henne, hon ville åter
och åter bringa honom i olycka av ett eller annat slag!
Äntligen slapp han undan henne vid hotellet, han sprang
in och ilade upp på sitt rum i den högsta oro. Gudskelov,
han var frälst!
Detta var den fjortonde juli, en tisdag...
Om morgonen såg det ut som om han hade fattat ett
beslut att göra något. Hans ansikte hade på dessa få
dagar blivit alldeles förändrat, det var grått och stelt,
och hans ögon voro utan liv. Han gick även oftare och
oftare ett gott stycke neråt gatan innan han upptäckte att
hans mössa låg kvar på hotellet. Vid sådana tillfällen
brukade han säga till sig själv att detta måste det bli ett
slut på, slut skulle det bli; och när han sade det knöt han
häftigt sina händer.
Då han onsdag morgon steg upp ur sängen, undersökte
han först den lilla giftflaskan i sin västficka, skakade den,
luktade på den och gömde den igen. I det han därpå
klädde sig började han av gammal vana att tumla med en
av dessa långa och orediga tankeramsor, som oupphörligt
sysselsatte honom och aldrig lät hans trötta hjärna få vila.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
