Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mysterier 249
Med en vanvettig, susande fart gjorde hans hjärna sitt
arbete; han var upphetsad och så förtvivlad, att han ofta
hade all möda att hålla tårarna tillbaka, och mitt i detta
trängde tusen tankar sig på honom:
Ja, Gudskelov, han hade sin lilla flaska i behåll! Det
luktade mandel av den och saften var klar som vatten.
Ajo, han skulle ändå få användning för den mycket snart,
mycket snart, när ingen annan råd fanns. Det blev i alla
fall slutet. Och varför icke? Han hade drömt så
dåraktigt skönt om en gärning på jorden, något som kunde
”räknas”, några bedrifter, som köttätarna kunde korsa sig
över — och det hade slagit illa ut; han hade icke varit
mäktig uppgiften. Varför skulle han inte få användning
för saften! Kvar stod endast det att svälja den utan att
göra för många grimaser. Ja, ja, han skulle göra det, i
tidens fullbordan, när klockan slog.
Och Dagny skulle vinna ...
Vad hon var mäktig, denna människa, så alldaglig hon
än var, med en lång fläta och ett förståndigt hjärta! Han
förstod den stackars mannen som icke ville leva förutan
henne, han med stålet och det sista nej’et. Han förvånade
sig icke längre över honom, stackaren hade givit upp, och
vad annat hade han haft att göra?... Vad hennes blå
sammetsögon skola tindra, när nu också jag går samma
väg! Men jag älskar dig, älskar dig även därför, icke
bara för dina dygders skull, men också för din ondskas.
Du pinar mig endast alltför mycket med din fördragsam-
het; varför tål du att jag har mer än ett öga? Du skulle ta
det andra, ja bägge två; du borde icke finna dig i att jag
får gå i fred på gatan och att jag har tak över huvudet.
Du har slitit Martha ifrån mig, jag älskar dig trots detta
och du fnissar däråt, och även därför att du fnissar däråt
älskar jag dig. Kan du begära mera? Är det icke nog?
Dina långa, vita händer, din röst, ditt blonda hår, din
ande och din själ älskar jag som intet annat, och jag kan
icke värja mig för det, och jag vet ingen råd med mig
mera, Herren hjälpe mig! Ja, du må innerligt gärna
håna mig och le åt mig, vad gör det, Dagny, när jag äl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
