Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 Mysterier
träffa henne en gång till, om jag gjorde något för det!
tänkte jag. Och jag rökte opium ännu en gång för att
träffa henne, men jag träffade henne icke.
Vad det var underligt! Men en gång senare hände det
också något. Jag hade kommit tillbaka till Europa, jag
var hemma. En varm natt drev jag omkring, kom ned
till hamnen, till pumpverken, varest jag uppehöll mig en
lång stund och lyssnade till vad man satt och talade om
på fartygen. Allt var så tyst, pumparna stodo. Till sist
blev jag trött, jag ville ändå inte hem, ty det var så varmt.
Jag klev upp i stockverket på en av pumparna och satte
mig där. Men natten var så lugn och varm, jag kunde
inte hålla mig vaken, jag föll i djup sömn.
Så vaknar jag vid att en röst kallar på mig, jag tittar
ner: En kvinna står nere på stenarna. Hon är lång och
mager; när gaslyktan flämtar till, kan jag se att hennes
kläder äro mycket tunna.
Jag hälsar.
Det regnar, säger hon.
Gott, jag vet inte av att det regnar, men i så fall var det
bäst att komma under tak. Och jag kryper ner från
stockverket. I detsamma börja pumparna bullra, en skopa
svänger i luften och försvinner, en ny skopa svänger i
luften och försvinner, pumparna gå. Men om jag inte
hade kommit undan i rätt tid, skulle jag ha blivit
söndersliten, alldeles krossad. Det förstod jag med en gång.
Jag ser mig om, det börjar alldeles riktigt att regna
litet; kvinnan har börjat gå, jag ser henne framför mig,
och jag känner väl igen henne, hon har korset på sig
även i dag. Jag hade känt igen henne ända från början,
men jag låtsade som om jag icke kände henne. Nu vill
jag hinna ifatt henne igen, och jag går på av alla krafter,
men jag upphinner henne inte. Hon stiger icke med
fötterna, hon glider utan att röra sig, viker om ett gathörn
och är försvunnen.
Det är fyra år sedan dess.
Nagel tystnar. Doktorn tycks vara mest hågad för ett
leende, men han säger dock så allvarligt han kan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
