Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyckoslanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mösjäl i tonerna — — — men jag hade ju, idiotiskt
nog, skrivit av den åt minst två flickor till och hon
hade kanske fått nys om detta om sällsynt
flyktighet och djävulsk otrohet vittnande handlingssätt. Nu
fick jag mitt straff!
Men kanske hon också skulle få sitt! Tyngd av
lagrar och dignande under andra utmärkelser skulle
jag en gång återkomma till Uppsala som
Akademiprofessor och bräcka henne — just bräcka henne,
där hon satt på sin kammare, åldrande och ogift.
Åter kastade jag lyckoslanten i däck, men den
grinande Fortuna visade sig åter. Vad skulle det bli av
mig?
— Har du fått ärve? Pängera dröser ju öm dej!
Jag vände mig om. Där stod min gamle vän
naturvetaren och överliggaren Esse Holmgren,
värmlänningen.
— Nej, men jag är förbannad?
— Ästu förbannad? På mej? Anners hadde ja tänkt
att vi skulle äte ihop å drecke nôt — — —
Och med ens stod Fyris Ettans trevna matsalong,
platsen för tusen studentorgier, särskilt under
kräft-tiden, som en fyrbåk för mitt sorgsna öga — de
blixtrande karafferna med Renat och Falu och
smörgåsbordet komponerat av en Luculli ättling i rakt
nedstigande led, men styvare än stamfadern.
Naturligtvis skulle vi äta frukost tillsammans och jag skulle
för alltid undvika kvinnorna. Ensam skulle jag möta
mitt öde — icke med bitterhet utan med filosofens
upphöjda lugn. Man måste hjälpa sig själv — det
var ju för resten den gamle Esses recept. Hans färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
