Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Inre faror för den polsk-littauiska staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
syn till minoritetens menings hvarigenom polska riksdagen bildade
en skarp motsats till det majoritetsvälde, som i våra dagars
parlament ofta på brutalt sätt förkväfver minoritetens vilja.
Man fann emellertid på medel att motvärka missbruket med
“liberum veto", bl. a. bildandet af föreningar, konfederationer. Dessa
sökte emellertid med tiden ofta sätta sin vilja igenom med makt,
hvarigenom de blefvo en ny anledning till olyckor för landet.
Unionsakten af 1569, som bestämde att Polen och Littauen
skulle ha samme valde furste, medförde redan kungamaktens
försvagande och genom grundlagen af 1573 blef Polen egentligen en
aristokratisk republik, fast en kung stod i spetsen. Kungen, som
besteg tronen genom adelns val, blef ofta blott ett viljelöst redskap i
dess händer. Han var ej regeringens medelpunkt lika litet som härens
anförare; han kunde hvarken förklara krig eller sluta fred, ej
pålägga skatter eller besluta lagar utan samtycke af rådet (senaten)
och riksdagen.
Fastän tidsomständigheterna ofta fordrade större makt hos
kungen, kan man ej neka, att begränsningen af hans makt genom
riksdagens öfvervikt — som alla europeiska stater utom Ryssland
omsider genomfört — betecknar ett upplyst och utveckladt
samhällsskick, och man har ingalunda att häri se något ondt eller en
hufvudanledning till Polens olyckor, såsom mången antagit.
Riksdagens öfvervikt motvärkade mindre kungens myndighet
än, fastmer, hofvets intriger och förebyggde absolutismens
urartnin-gar, hvarunder andra länder så länge fingo sucka. Riksdagens roll
blef sålunda af ofantlig betydelse från reformationens tid; hofvet,
understödt af påfven, var fiendtligt däremot, men med mod och
hän-gifvenhet försvarade riksdagen tankefriheten och toleransen, och
genom den var det som Polens grundlagar 1573 stadfästade
religionsfriheten.
Polske kungens myndighet var emellertid ej så begränsad som
mången antagit; han var vördad och värderad, och hade han
tillräcklig energi, kunde han nå sitt mål, förutsatt att detta ej stred mot
statens väl. Stefan Batori, som förklarade, att han ej ville vara en
skenkonung, visste sålunda göra sig åtlydd, och äfven mindre
framstående konungar, såsom Johan Kasimir och Stanislaus Poniatovski,
funno senare intet motstånd bland undersåterna, då de värkade för
ett allmännyttigt ändamål.
Det är emellertid ett stort misstag och tillika en stor orättvisa,
om man uteslutande lägger skulden till Polens olyckor på rikets
inre slitningar samt adelns makt och maktmissbruk. Härför värkade
i vida högre grad andra faktorer: landets geografisk# läge, dåliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
