Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Peter d. store och hans eröfringspolitik. Ryssland för öfvervikten i östra Europa. Karl XII:s krig med Peter d. store och August II. Östersjöprovinserna komma under Ryssland. Finland eröfras och ödelägges af ryssarne. Peter d. stores s. k. testamente.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framgången berodde dock väsentligen på öfverlägsenhet i ledning,
disciplin och utrustning. Vid sidan af Karl XII voro svenska härens
anförare O. Wellingk, Arvid Horn, K. Posse, Maidel, Rehnsköld m.
fl. utmärkta generaler. Ett förfärligt mördande egde rum och
tusentals ryssar omkommo genom drunkning, då de sökte rädda sig
genom flykt. Då ryssarne tillskrefvo utlänningarne nederlaget,
mördade de somliga af dessa, hvarför De Croy o. a. utländska
befäl-hafvare gåfvo sig i svensk fångenskap för att rädda sina lif.
Endast ett fåtal af ryska härens officerare lyckades genom flykt
rädda sig ur fångenskap. I svenskarnes händer föll hela ryska
lägret med allt, bl. a. 200 kanoner.
Karl XII ansåg tydligen allt ifrån slaget vid Narva kriget som ett
slags sport, där han kunde fortsätta sina vilda jaktäfventyr. Med
sin egendomliga gudsfruktan blandade han känslolöshet och
grymhet, och han kunde därför några dagar efter slaget säga till A.
Sparre om ryssarnes nederlag: “Största lusten det var att, när de
voro körda till bron och densamma gick sönder, så såg ut som
i Faraos historia beskrifves, att vattnet snart med uppstickande
män-niskohufvuden, armar och ben var betäckt, jämväl mycket hästar.
Och då sköts efter dem som efter änder — enfin det har varit en
obeskriflig lust att hafva fått se, huru Guds hand ögonskenligen
visat sin allmakt att med en så liten makt slå och tvinga en så stor
hop, som dessa barbarer voro.«
Huru stor segern vid Narva än kan synas, visst är, att den ej
blef till någon nytta för Sverge och att den kan anses som första
sådden till Peters skörd vid Pultava. Peter hemtade lärdom af
nederlaget, men framgången var ej egnad att utveckla Karl och hans
krigskonst. Hans strategi var i själfva värket ganska enkel, men
den kom man nu att beundra, då den haft en lysande framgång,
och Karls vilja blef nu äfven i krigsledningen allenarådande.
Den nedslagenhet, som efter slaget grep såväl August som
Peter, hade bordt drifva Karl att sluta en fred, som kunnat bli
synnerligen fördelaktig. Men hans håg var redan mer för krig än för
fred, och han hade redan börjat lefva sig in i det lägerlif, som
så mycket tilltalade honom. Hans egen här hade lidit mycket genom
sjukdomar och brist, men därför var han känslolös; han tänkte ej
på att det betryckta Narva behöfde hjälp, och lika litet frågade han
efter Sverges bristande penningetillgångar.
Skulle emellertid krig föras, så är det tydligt, att riktigast varit,
om Karl i Ryssland sökt fortsätta sina framgångar. Möjligheter att
häruti lyckas saknades ej, och Piper, O. Wellingk och Stenbock
yrkade ock, att så kraftigt och snabbt som möjligt förfölja de
uppskrämda ryssarne in i deras land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
