Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Ryssland och Polen i 19:de årh. Storhärtigdömet Varschau. Alexander I. Wienerkongressen fjättrar kungariket Polen vid Ryssland. Nikolaus I. Polska upproret 1830—31. Alexander II. Polska upproret 1863. - Upprorsrörelsen i Galizien 1846. Markis Wielopolski. - Polen och Alexander II. Polska upproret 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ret 1831 på diplomatisk mission till London. Han var troende ortodox, autoritär och strängt konservativ; stor och kraftfull, besatt han en järnvilja, som trotsade alla hinder och lät honom egna sig åt det mest ihärdiga arbete. Han lefde mest för sig själf på ett af sina gods, nästan som en enstöring, och han talade föga; var sålunda motsatsen till det polska lynnet. Han besatt stora kunskaper och trodde sig veta allt, hvarför han ock talade, som om han satt inne med den absoluta sanningen. I obegränsad själftillit och despotiskt högmod var han ock likgiltig för andras meningar.
Utan att ha deltagit i det offentliga lifvet ända tills rörelserna i Polen 1860 blefvo allvarsammare, kom han då att plötsligt gripa in och spela en betydelsefull roll, hvilken dock bedömts mycket olika.
Polen och Alexander II. Polska upproret i86j.
Sedan Alexander II efterträdt sin fader (mars 1855), visade han polackerna några ynnestprof, som läto dem andas lättare och hoppas en lyckligare tid. Vissa politiska fångar fingo sin frihet, myndigheterna ådagalade mindre stränghet och utnämnandet af furst M. Gortschakoff, Sebastopols försvarare, till ståthållare i Polen syntes som en borgen för en rättvis förvaltning. Käjsarens önskan att förbättra tillståndet i sitt rike, läka gamla sår och upphäfva gamla missbruk, lät polackerna vänta sig att bli delaktiga af den nya styrelsens omtalade reformplaner. Det dröjde dock ej länge, innan männen från Nikolaus’ tid, hvilka ansågo hvarje uppmuntran åt liberalismen farlig, fingo öfvervikt hos Alexander, som de uppskrämde rörande de fördärfliga följderna af ett friare styrelsesystem. Vid biläggan-det af den orientaliska konflikten på fredskongresse?i i Paris (febr. och mars 1856) önskade Frankrike, att något gjordes för Polen, men Rysslands ombud, grefve Orloff, visste att förhindra upptagandet af detta lands angelägenheter i protokollet genom listiga förespeglingar. Ryssland skulle, sade han, göra mer än man kunde begära, dock med vilkor, att Europa skulle åt tsarens fria val lämna de medgif-vanden han skulle vilja göra.
Hvilken öfverraskning blef det ej för Polen och Europa, då Alexander II kort därpå, eller i maj 1856, besökte Varschau och där inför de honom uppvaktande myndigheterna yttrade bl. a.:
— — "Polens välgång beror på dess fidlständiga samman-gjutning med folken i mitt käjsardöme. Således, mina herrar, inga drömmerier, inga drömmerierl Förblifven i värkligheten, varen in-förlifvade med Ryssland och öfvergifven alla drömmar om själfstän-dighet. — — Hvad min fader gjort är väl gjordt. Min regering skall vara en fortsätt?ung af hans(!) — — I ensamma skolen vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
