Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Ryssland och Polen i 19:de årh. Storhärtigdömet Varschau. Alexander I. Wienerkongressen fjättrar kungariket Polen vid Ryssland. Nikolaus I. Polska upproret 1830—31. Alexander II. Polska upproret 1863. - Polen och Alexander II. Polska upproret 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och engelska kabinetten återigen i juni noter till det ryska med uppmaning att bevilja polackerna fullständig och allmän amnesti, nationell representation, särskild förvaltning under infödda polacker, fullständig samvetsfrihet, polska språkets uteslutande användning i förvaltning, rättsskipning och undervisning samt genom lag bestämdt rekryteringssätt, hvarjämte de uppmanade till stillestånd.
Sedan ryska kabinettet hunnit öfvertyga sig om, att någon närmare sammanslutning mellan de tre stormakterna vore osannolik och ej såg sig hotadt med krig, afgaf Gortschakoff än mer högmodiga och hånfulla svar, däri den polska frågans europeiska betydelse och makternas interventionsrätt förnekades, då det gälde en af Rysslands "innersta" angelägenheter. De tre makterna fingo veta, att de bäst kunde bidraga till lugnet i Polen genom att förtaga de upproriska hoppet om främmande inblandning! Alla de uppstälda fordringarna tillbakavisades med bestämdhet.
Makterna svarade och "gjorde Ryssland ansvarigt för följderna af polska upprorets fortsättning", hvarpå Gortschakoff förklarade, att han tog ansvaret på sig.
Besegrad i alla dessa underhandlingar, gjorde Napoleon i nov. 1863 ännu ett försök att framställa den polska frågan på en europeisk kongress, då alla de sväfvande europeiska frågorna skulle förekomma. Någon kongress kom dock ej till stånd, då flertalet stater afböjde förslaget. Makternas vanmakt i polska frågan berodde på inbördes misstro och hemliga planer för dem själfva. England ville aldrig sluta sig helt till Frankrike, då det befarade, att detta land skulle draga den egentliga vinsten genom att utvidga sig på Tysklands bekostnad; och Österrike måste gå försiktigt tillväga, då det äfventyrade att förlora sina egna polska provinser genom ett krig för Polens befriande. För resten saknades det värkliga statsmän och högre principer, hvarför ock Ryssland skördade frukterna af detta diplomatiska fiasko.
Polackerna fingo sålunda ej den hjälp af utlandet, som de haft skäl att vänta, och under tiden hade de diplomatiska underhandlingarna förlängt upproret. Ryssland skydde nu mindre än någonsin att fullständigt kufva Polen. Bismarck fick till gentjänst för förbundet med Ryssland fria händer att påföra Danmark krig 1864 och fråntaga det Slesvig-Holstein.
Bismarck sökte samtidigt att förmå framstående polacker att uppmana Preussen att besätta Polen för att afsluta upproret, med mål att göra kungariket afhängigt af Preussen!
$ *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
