Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
melen öfver en syndare, som omvänder sig, mer än öfver nio och
nittio rättfärdiga.»
»Jag tror, att vår broder har rätt då han anser, att det
guddomliga ljuset icke helt och hållet slocknat i dessa röfvares själar»,
sade en af bröderna. »De liafva ju en gång hört sanningen, och
säkert slumrar ännu någon liten qvarlefva af den i deras hjertan.
Jag har ett dylikt bevis derpå i ett upplefvande, jag en gång haft
med dem. Det är en historia, som kan förefalla löjlig, men som
jag dock vill berätta, såsom ett exempel på att fruktan för den
osynlige ännu finnes qvar hos dem. Och der denna fruktan finnes,
gifves ock en anknytningspunkt för tron på Kristus.» Derpå
berättade han följande:
»Jag hade grundat en liten station, der uppe i skogen,
omkring halfannan mil härifrån, och verkade der under flere år. En
liten kyrka, ett hus och fem kojor utgjorde vår koloni. Under
den tiden hade jag sorgen att förlora min kära hustru; hon blef
begrafven bredvid kyrkan, och några andra grafvar sällade sig till
hennes, så att under tidens lopp en liten kyrkogård bildades. Då
det blef oroligt i landet och vår lilla koloni hotades, bröto vi upp
och kommo hit. Men en dag, omkring ett år derefter, vaknade
min längtan till den plats, der jag varit lycklig och der min trogna
följeslagerskas kropp hvilade. Tillsammans med en kristen kaffer
vandrade jag dit tillbaka. Då vi närmade oss den öfvergifna
stationen, föreföll det oss, som vore vi ej ensamma i trakten, och vi
gömde oss i ett snår, på hundra stegs afstånd från kyrkan, som •
ännu stod qvar. Då sågo vi en hop väpnade svarta närma
sig byggningarna, intränga i dem och börja plundra. Mycket
kunde de ej finna, men hvad som stod qvar, släpade de ut. Och
kaffern hviskade till mig, att Fledermaus var i spetsen för skaran.
Då märkte jag, att somliga i undran stodo på kyrkogården och
betraktade grafkullama, som voro prydda med kors. En af dem
gick tvärs öfver en af kullarna. Dervid hördes en svag ton, som
trängde fram ur jorden. Han blef stående orörlig, såg sig tillbaka
och visste i sin förskräckelse icke, om han skulle rusa derifrån
eller ej. Slutligen tog han mod till sig och trampade å nyo
på kullen. Ater ljödo ur jorden tonerna af en bortdöende musik.
Då grep han till flykten, och de andra sprungo med honom och
hemtade höfdingen Fledermaus. Denne kom helt modigt fram
till kullen och gick öfver den. Då nu han äfven hörde tonerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
