Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och mer ihållande. »Ho! Ho! Ho! Ho!», skreko de. »Var helsad!
Välkommen! Gif oss mycket honung! Gif vår boskap mycket bete,
så att vi få mycket mjölk! Hjelp oss stjäla feta oxar och gif oss
kött och flott i våra grytor. Ho! Ho! Morimo, var helsad, var
välkommen!»
Så ropade de och dansade dervid, svängde sina spjut och
sköldar, och blefvo med hvart ögonblick mera upphetsade. Några
sprungo till missionärens oxvagn, spände från de främsta djuren,
drogo fram dem och slagtade dem med sina assagaier, utan att
missionären i det allmänna tumultet kunde hindra det. De ville
offra djuren åt Morimo och till hans ära äta upp köttet. Andra
hemtade en ört, som de kallade Buchu, knådade sönder den till
pulver och beströdde med det skalbaggen, hvilken satt qvar helt
stilla, kastade äfven en näfve af det på missionärens kläder och
beströdde slutligen sig sjelfva dermed. Äfven på oxarnas inelfvor
strödde de samma pulver, innan de slöko dem. Man gjorde åter
upp eld, och en allmän fest firades, i hvilken äfven missionärens
tjenare togo del. Under tiden hade skalbaggen utbredt sina
vingar och flugit sin kos Ingen hindrade honom med ens ett
försök. Han hade medfört sin välsignelse åt dem, och nu fick
han göra, hvad honom lyste. Det hade varit förmätet att röra
vid honom.
Titus Afrikanen ensam hade betraktat hela scenen med en
min af obehag. Han tycktes blott af klokhet instämma i jublet,
och de föraktliga blickarna i hans små, tindrande ögon visade,
att han sjelf tänkte annorlunda än hans folk, ehuru han ej vågade
motsätta sig den allmänna vantron.
Under det att de svarte samlats kring elden och å nyo började
spisa, hade missionären gått afsides med lorden och Pieter Maritz,
som nu berättade sina öden för honom. Ingen bevakade längre
fångarna, och de hade möjhgtvis med framgång kunnat fly; men
uttröttade af den långa marschen under den heta dagen, kunde
de ej vara säkra att finna rätta vägen i det okända landet.
Dessutom hade en känsla af trygghet kommit öfver dem genom
missionärens närvaro, och lorden så väl som boersonen öfverlemnade
sig åt hoppet, att på ett bättre vis komma ur sin belägenhet än
genom en oöfverlagd flykt.
Så sutto de alla tre tillsammans i skydd af vagnen, under
det att de frånspända oxarna betade rundt omkring. De talade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
