Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gåfvo eld, kastade de skölden på ryggen, ocli på skölden voro
fästa remmar, i hvilka den kunde bäras öfver axlarna, så att
händerna blefvo fria. Men assagaierna behöllo de likväl allt
fortfarande, hvarigenom de mycket hindrades vid skjutning. De
ordnade sitt angrepp så, att de på långt afstånd började skjuta
och sedan sprungo framåt, till dess de voro på kasthåll från
målet. Då slungade de på kommando två gånger det lätta
kastspjutet, togo derpå stötassagaien i högra handen, bössa och sköld
i den venstra och kastade sig in i handgemänget. De slutna
re-gimenten uppstäldes icke så djupt som förut, utan räknade vid
angreppet blott åtta led bakom hvarandra.
Dabulamanzi var själen i alla dessa nya ändringar, och han
kom ofta öfver från Mainze-kanze för att öfvervaka Ulundi-
arméns öfningar. När regntiden var förbi, hölls en stor manöver
norr om Ulundi, i hvilken äfven trupperna från Mainze-kanze
deltogo.
Missionären och Pieter Maritz tilläts det icke att öfvervara
denna manöver, ty ett visst misstroende hade med Humbatis
försvinnande vunnit insteg hos konungen och gjorde honom till och
med misstänksam mot missionären, hvilken han likväl alltjemt
höll i ära. Följaktligen kunde Pieter Maritz ingenting se med
egna ögon; men de zuluer, med hvilka de hvita kommo i
beröring, skröto med sitt folks krigiska bragder, sade, att nu var
medlet funnet, att slå de hvita, och skildrade lifligt Dabulamanzis
stora härförarsnille.
Missionären hade varit mycket orolig, att Tschetschwajo, i
sin vrede öfver den engelska generalguvernörens fordringar och
hans afvisande af konungens förbundsförslag, skulle låta en del
af sin hämd komma öfver honom sjelf och Pieter Maritz. Då
ingenting sådant inträffade, uppfyldes missionären af högaktning
för konungen, som icke utgöt sin vrede öfver oskyldiga, hvilka
han hade i sitt våld. De hvite blefvo härefter som hittills
skyddade och försedda med lifsförnödenheter, men deras umgänge
med zuluerna inskränktes, och derigenom betogs missionären
tillfälle att utöfva sin kallelse och fullfölja sitt lifs mål, evangelii
utbredande. Så blef äfven han missmodig och längtade liksom
boergossen efter afresans stund. Men ingen utsigt till att få resa
visade sig, och missionären vågade icke bedja konungen om
tillåtelse, för att han icke skulle blifva misstänkt ämna förråda Zulu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
