Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Språkets musikaliska sida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först något sjunkande, men sedan (mer eller mindre)
stigande modulation. Däremot vid ett utbrott av glad
förvåning få de vanligen en från betydlig höjd
oavbrutet sjunkande modulation (pappa, mamma!). På
ungefär samma sätt kan t. ex. ett stigande prata förändras
till ett sjunkande, då det användes såsom en med
föraktfull överlägsenhet utdelad snäsa med den ironiska
betydelsen ’prata inte (sådan strunt)!’. Man kan nu lätt
tänka sig, att dylika mera tillfälliga modulationer så
småningom bli vanemässiga och knutna vid en viss
betydelsekategori (d. v. s. en grupp av betydelsenyanser
med en viss abstrakt likhet), t. ex. tilltals- och
uppmaningsmeningen eller dessas specialfall vokativen
och imperativen, d. v. s. substantivets tilltals- och
verbets uppmaningsform. Denna ståndpunkt intaga
vissa svenska dialekter. Degerforsmålet i Norrland
har t. ex. i nominativen ett stigande Anna, men i
vokativen — således vid alla utrop (icke blott de
av glad förvåning), allt ropande och överhuvud vid
tilltal — ett sjunkande Anna, med en viss moderat
normalintervall, åstadkommen genom en sorts kompromiss
mellan många modulationsnyanser, kort sagt
en ur den variabla känslotonen abstraherad
grammatisk ton, den för kasus vokativus specifika. En
liknande motsättning har man i det ävenledes
norrländska Burträskmålet mellan t. ex. infinitiven gapa
och imperativ gapa. En fullständig parallell till dessa
företeelser ha vi i det forngrekiska förhållandet
mellan nom. patḗr och vok. páter, där enligt de klassiska
grammatikerna accenten utmärker platsen för det
högsta tonläget i ordet. Vi finna således, att den
höga tonen på slutstavelsen av vårt med det grekiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
