i 9 65 Du öfver goda, du öfver onda skiner; Ve den blinde då ej han ditt ljus kan finna; Trefaldt ve den dåre som gycklande nalkats Heliga elden! Himlaljus som lyser, värmer och föder Helvetseld som bränner, fortär och renar, Alltets krafter enas i dig som alltet Tamnande kufvar. Mångbesjunget ditt namn af jordebam prisas, Men fast alla ha dunkelt känt och anat, Annu ingen beskref ditt väsen, ingen Skall det beskrifva. Du är molnet, men himlens stjärna därofvan, Lekande våg, men ändlöst hafsdjup inunder, Vårens ande, som gömd i vilda orkanen \Föder violen! Hoppets grönskande tom, bekymrens balsam, Vör det sköna som du ser värdt att lefva; Ljungande åskyigg, aldrig hvilande bränning Turing det fördömda! 5 f"