Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harringays frestelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
duger inte. För mycket camelot. Om jag skulle måla
honom en skarlakansröd mantel och kalla honom
’Medlem af det heliga kollegiet’? Det är det humor i och det
visar uppfattning af den italienska medeltidshistorien.»
»Benvenuto Cellini återstår», fortfor Harringay.
»Man kunde sätta en guldpokal i ena hörnet, en
sinnrik antydan. Men det skulle knappast gå ihop med
hyn».
Han beskrifver sig själf som pratande på det
sättet för att hålla ifrån sig en obeskrifligt obehaglig känsla
af fruktan. För resten höll figuren afgjordt på att få
ett allt annat än behagligt uttryck. På samma gång höll
den med visshet på att bli allt mer ett lefvande ting
— om också ett hämskt — mycket mer lefvande än
någonting han målat förut. »Kalla det ’Porträtt af en
gentleman’», sade Harringay. »En viss gentleman.»
»Duger inte», sade Harringay. »Det kallas dålig
smak. Jag måste ta bort det där grinet. Är det
borta och har jag satt dit litet mer eld i ögat — jag
lade inte märke till hur eldigt det redan är — så
kunde han passa till den ’lidelsefulla pilgrimen’? Eller
hvad? Men det där sataniska ansiktet kommer aldrig
att passa — på denna sidan kanalen.
»En liten oriktighet gör allt», sade han,
»ögonbrynen äro antagligen för sluttande» — hvarpå han
drog ned gardinen ännu mer för att få bättre ljus och
återtog palett och penslar.
Ansiktet på duken tycktes lifvadt af en egen
inneboende ande. Hvarifrån det diaboliska uttrycket kom,
var det honom omöjligt att utfundera. Ögonbrynen
— det kunde knappast vara ögonbrynen? Men han
ändrade dem. Nej, det blef inte bättre; tvärtom,
snarare lite mera sataniskt. Mungipan? Puh! mer än
någonsin hånleende — och nu, retucheradt, var det
ohyggligt. Ögat då? Olycka! Han hade fyllt sin
pensel med rödt i stället för brunt, och likväl hade
han varit säker på att det var brunt! Ögat såg nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
