Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harringays frestelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett otydligt mullrande. »Fyra mästerstycken», och ett
spottande läte.
Men Harringay hade öfverhanden nu och ville
behålla den. Med hastiga, djärfva drag fortfor han att
måla öfver den sig vridande duken tills den slutligen
var ett enformigt fält af skinande Hedge Sparrow Tint.
En gång syntes åter munnen och kom så långt som
till »Fem mäster —» innan han fylde den med emalj;
och nära slutet öppnade sig det röda ögat och glodde
ilskefullt på honom. Men slutligen var ingenting kvar
annat än en glänsande yta af torkande emalj. En liten
stund rynkades duken sakta här och hvar af svaga
rörelser under ytan, men snart dog äfven detta bort
och tingesten blef fullkomligt stilla.
Då tände Harringay — enligt sin egen utsago —
sin pipa och satte sig ned och stirrade på den
emaljerade duken, och försökte få klart för sig hvad som
inträffat. Sedan gick han rundt omkring den för att
se, om det var någonting märkvärdigt med baksidan.
Det var då han började ångra, att han inte fotograferat
djäfvulen innan han målade öfver honom.
Detta är Harringays historia — icke min. Han
ger den stödet af en liten duk (24×20), emaljerad,
och ifriga bedyranden. Det är också sannt, att han
aldrig frambrakt något mästerverk, och enligt sina
vänners åsikt antagligen aldrig kommer att frambringa något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
