Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*68
väl hade endast kärleken till hustru och
Larn tvungit honom alt gifva efter för
Denners nedriga begäran.
Alla efterspaningar förblefvo fruktlösa.
Det var omöjligt att komma röfrarne på
spåren, och Andreas öfvertygade sig
snart, att Denner hållit ord, och med
sitt band lemnat trakten. De penningar
ban ännu hade öfliga af Denners
skänker, äfvensom guldnålen lade han bredvid
smyckena i skrinet; ty han ville ej
belasta sig med ännu mera synd, genom att
pläga sig med röfvade penningar. Men
genom denna inskränkning råkade
Andreas åter i torftighet och nöd. Likväl
uppklarnade hans inre i samma mån som en
längre tid förflöt utan att något störde
hans lugna lif. Efter tvenne års förlopp
skänkte hans hustru honom ännu ett
gossebarn, utan att som första gången kastas
på sjuksängen, ehuru hon ganska lifligt
saknade den bättre föda och skötsel som
då varit henne så välgörande. Andreas
satt en gång i aftonskymningen förtroligt
med sin hustru, som hade den nyfödde
vid bröstet, under det den äldste
brottades med en stor hund, hvilken som sin
herres älskling, hade tillåtelse att komma
in i rummet. Då inträdde drängen och
sade att en karl som såg ganska misstänkt
ut, redan i nära en timme smygit om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
