Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Utvecklingsteorien enligt Göthe, Oken, Kant och Lamarck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURLIG SKAPELSEHISTORIA 23
valen af det föreliggande empiriska materialet draga så
långt gående slutsatser, och att den påstådda enheten i
organisationen icke existerar. Han förfäktade den
teleologiska världsåskådningen och påstod att »oföränderligheten af
arterna är ett nödvändigt villkor för tillvaron af en
vetenskaplig naturalhistoria». Då Cuvier hade att stödja sig
på hufvudsakligen sådana bevisgrunder som lågo omedelbart
för ögonen, kom han att i flertalets ögon behålla segern
och afgjorde för de följande tre årtiondena naturfilosofiens
nederlag. Göthe tog emellertid afgjordt parti för Geoffroy.
Med metamorfos förstår Göthe icke allenast, såsom
man nu vanligen gör, de formförändringar, hvilka den
organiska individen under sin individuella utveckling undergår,
utan i vidsträcktare mening de organiska formernas
ombildning. Begreppet »metamorfos» är nästan liktydigt med
vår »utvecklingsteori». Detta visar sig bland annat af
fölföljande uttalande: »Den fysiologiska metamorfosens triumf
visar sig där, hvarest det hela delar, söndrar och ombildar
sig i familjer, familjerna i släkten, släktena i arter och dessa
åter i andra mångfalder ända till dess man kommer till
individen. I det oändliga fortgår denna naturens förrättning;
hon kan icke hvila eller stanna i sin gång men icke heller
bevara och bibehålla allt hvad hon frambragt. Ur fröet
utvecklar sig städse olika växter, som bestämma sina delars
förhållande till hvarandra på ett olikartadt sätt.»
Göthes djupa biologiska insikt måste helt naturligt
föra honom till härstamningslärans grundtanke, nämligen
att de till sin form besläktade arterna verkligen stå i
blodsförvantskap med hvarandra och sålunda härstamma från
gemensamma stamfäder. För den viktigaste af alla
djurgrupperna, hufvudafdelningen ryggradsdjuren, uttrycker
Göthe detta i följande märkvärdiga sats (1796): »Detta hade
vi således vunnit, att vi utan fruktan kunde påstå, att alla
fullkomligare organismer, bland hvilka vi se fiskar, amfibier,
fåglar, däggdjur och i spetsen för de sistnämnda människan,
äro formade efter en och samma urbild, som i sina städse
beståndande delar endast mer eller mindre varierar och
ännu dagligen genom fortplantningen utbildar och ombildar
sig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
