Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Organismernas fylogenetiska system. Protisternas stamträd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 ERNST HÆCKEL
mening att för de högre formerna de monofyletiska
descendenshypoteserna hafva större inre sannolikhet, medan för
de lägre och lägsta afdelningarna de polyfyletiska
hypoteserna bäst passa i styck. Man kan alltid tills vidare
antaga den monofyletiska härstamningen för såväl djur som
växter.
För att riktigt kunna bedöma dessa frågor, måste man
framför allt lägga märke till den betydelsefulla skillnaden
mellan encelliga och flercelliga organismer. Vi hafva med
hänsyn till denna skillnad indelat organismerna i två
afdelningar: protister eller encelliga och histoner eller
flercelliga. De förra förblifva alltid encelliga, de senare
däremot äro encelliga i början af sin lefnad; därpå uppstår
genom celldelning cellförband och af dessa uppkomma
väfnader. Den enklaste form af väfnad är bland växterna
bålen, hos djuren bildningsväfnaden eller blastodermet. På
grund af den jämförande ontogeniens fakta kunna vi med
full säkerhet draga den slutsatsen, att alla histoner
härstamma från protister. Än i dag utvecklar sig hvarje
flercelligt individ ur ett encelligt anlag. Denna »stamcell» är
enligt den biogenetiska grundlagen det ärftliga upprepandet
af »urcellen», den äldsta af encelliga förfäder. Däraf följer
dock icke, att alla protister höra till histonernas förfäder,
utan tvärtom. Blott en ringa bråkdel af de förra kunna
indragas i de senares stamträd. Det öfvervägande
flertalet af protister hör till själfständiga
stammar.
Ju mer man lärt känna de encelliga organismernas natur,
dess mer började man tvifla på att alla dessa så kallade
»urdjur», såsom von Siebold kallade dessa protister,
verkligen vore att anse för äkta djur. Flera af aem tycktes
snarare vara enkla växter, och många grupper voro så
omedelbart genom öfvergångar sammanbundna med växter,
att man måste betrakta dem såsom encelliga växter. Ingen
förmådde vidare skilja på dessa »urväxter» och »urdjur»,
och likväl måste detta ske, om man öfverhufvud ville draga
en gräns mellan växter och djur. Denna svårighet
försökte jag lösa på en annan väg genom att sammanföra
dessa lågt stående encelliga organismer till ett eget »rike»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
